Författare: Caroline Bratt

I maj i år gick Britta Drakenberg helt oväntat bort natten mellan 6 och 7 maj. Hon hade alldeles nyss fyllt 75 år.

Måndag 6/5 deltog Britta i en konferens som vi hade här på WLH. Dagen avslutades med en festlig middag, då även Britta var med. Vi sade god natt till varandra vid tio på kvällen. Dagen efter fick vi veta att Britta hade gått bort i sömnen under natten. Vi var många som blev omskakade och chockade över att Britta plötsligt inte fanns bland oss.

Brittas beslut att börja på en waldorflärarutbildning 1996 kom att få stor betydelse för både henne själv och många runt omkring henne. Det var när hon precis hade avslutat den utbildningen som jag första gången träffade henne – hon skulle ha en period i biologi i min klass på Kristofferskolan. Inte långt därefter började Britta att arbeta som lärare i biologi och kemi på Ellen Keyskolan i Spånga. Hon kom också att arbeta med ledningsfrågor där. Britta blev skolan trogen i många år.

Parallellt med läraruppdraget blev hon tidigt engagerad i Waldorfskolefederationen. Hon blev del av styrelsen och så småningom ordförande där. Långt efter att hon avgick fortsatte hon arbeta för federationen och skolor som plötsligt behövde hjälp med svåra situationer.

Britta satt också i Waldorflärarhögskolans styrelse i många år – hon blev ledamot redan 2005. 2016 blev hon ordförande i stiftelsen. I och med att jag började på WLH 2006 blev min kontakt och mitt samarbete med Britta alltmer omfattande och nära. Det som började som arbetsgemenskap kom att bli en nära vänskap.

På WLH var det ju inte undervisning som Britta ägnade sig åt – det var mer övergripande frågor – utbildningsstrategier både i förhållande till skolor och myndigheter, budgetfrågor och inte minst också politiskt arbete. Britta var mycket delaktig och drivande i utbildningspolitiska sammanhang. Många är de möten som Britta och jag har haft med politiker och myndigheter. Vi deltog också flera gånger i seminarier i Almedalen.

Jag tänker att Britta på något sätt omfamnade både uppdraget och medarbetarna. Det fanns kollegialitet men också stark vänskap. Hon virvlade in här med väskor och sjalar, hon var på WLH varje vecka.  Alltid glad och beredd att stödja där det behövdes stöd –och omtanke om andra fanns alltid med. Gott humör, roliga historier och dråpliga situationer är en sida. Men jag vill lyfta fram den intellektuella skärpan och kompetensen inom många områden – Britta kunde snabbt sätta sig in i stora frågor. Det var ju också en anledning till att många vände sig till henne för att får råd och hjälp. Det finns nog få som har haft så mycket kraft som Britta och på ett så enkelt och ödmjukt sätt handskats med den.

Britta värnade verkligen ungdomar och hon ville att allt vi gör inom utbildning ska göra det bättre för ungdomarna i våra skolor och jag tror att hon i waldorfpedagogiken såg möjligheter att förverkliga den här önskan.

Britta blev 2014 också bli ledamot av styrelsen i Idéburna Skolors Riksförbund. Där kom hennes kunskaper om skola och utbildning och erfarenheter av utbildningspolitiskt arbete många till del.

Britta och jag kom att göra många resor tillsammans; bland annat Oslo, Wien, Falun, Helsingfors och Dala-Floda. Ibland arbetsresor, ibland nöjesresor. Den sista resan vi gjorde tillsammans var i april till Köpenhamn – vi fick lite tidig vår där, åt en god middag i Nyhavn. Och som alltid när man reste med Britta kom man hem med lite allt möjligt trevligt som man råkade handla för att andan föll på.

Britta var viktig för många. Men jag vet också att waldorfpedagogiken och alla de hon mötte i det sammanhanget betydde mycket för henne och spelade en viktig roll i hennes liv.

Det har snart gått sex månader sedan Britta lämnade oss. Tomrummet är stort. Jag och vi alla på WLH saknar henne så mycket. Våra varmaste tankar går till hennes familj där jag vet att saknaden är oändligt stor.

Caroline Bratt

Länk till de minnesord som publicerades i SvD finns här.

Agnes Nobel (12/9 1938 – 8/9 2024) har gått bort 86 år gammal.

Agnes Nobel arbetade som psykolog och disputerade i psykologi 1979. Hon var mycket intresserad av gränsområdet mellan konst och vetenskap – och kom genom det att intressera sig för waldorfpedagogik och även antroposofi. Det var i det sammanhanget som jag kom att först läsa hennes böcker och senare träffa Agnes.

Hon var en återkommande gäst på Waldorflärarhögskolan. Vi som fick möta henne mötte en både kunnig och nyfiken person. Hon tog konstens möjligheter på största allvar och kunde inte förstå att man inte införlivade det konstnärliga mer i alla skolor, oavsett pedagogisk inriktning – inte för konstens egen skull utan för elevernas skull. Hon värnade om barns rätt till en skolgång som omfattade mer av de kvaliteter som konsten kan bidra med.

Agnes var en stor läsare och skrev själv flera böcker. Man kan se att det alltid ligger ett gediget och omfattande researcharbete bakom de tankar hon för fram i sina böcker. Hon är en av dem som utan att själv vara waldorflärare bidragit till att synliggöra waldorfpedagogik i och utanför waldorfsammanhang.

Här nedan nämner jag fyra av de böcker hon skrivit. Titlarna visar tydligt att just konstens möjligheter och betydelse låg henne varmt om hjärtat.

Hur får kunskap liv? Om konst och eget skapande i undervisning (1984, 2001, Carlssons bokförlag)

Filosofens knapp. Om konst och kunskap och waldorfpedagogikens okända bakgrund (1991, 1999, Carlssons bokförlag)

Educating Through Art. Exploring the roots of Steiner/Waldorf education and the role of art. (1996, Floris Books)

Vardagslivets Alkemi. Om antroposofi och enheten mellan konst, vetenskap och religion. (2022, Carlsson bokförlag)

Vi kommer att sakna Agnes och de livliga och roliga samtal som vi hade med henne här på WLH.

Våra tankar går till hennes familj.

En liten inblick i praktiken på WLH:s förskollärarutbildning

av Ruhi Tyson

Strax innan jul stöptes det ljus på WLH:s förskollärarutbildning.

Det låter kanske som det inte finns så mycket mer att berätta än det: vi stöpte ljus, det var mysigt, julstämning i lärarutbildningen!! Men det finns mer att säga än så.

För det första, vad gjorde vi? Vi stöpte alltså ljus en eftermiddag, men det stöptes inte bara ljus utan tillsammans fördjupade vi oss även i stearinljusets historia och kemi. Genom några enkla försök och iakttagelseövningar kring ljuslågan, stearinet och frågan vad som händer med ljusveken, arbetade vi oss in i fenomen kring förbränning, kol och gaser. Fenomenen är tydliga och enkla att iaktta men öppnar upp för kunskap och djupare förståelse av materialens egenskaper och oväntat komplexa processer. Även om barnen i förskolan inte direkt ska lära sig fysiken och kemin bakom ljuslågan så finns det inget som hindrar att man visar dem själva fenomenen, uppmärksammar dem på hur magisk världen kan vara.

Detta är också en av de fundamentala grunderna för hela waldorfpedagogiken: att vi övar oss i att se, att observera och att skilja på våra observationer och våra omdömen. I vardagslivet blandar vi ofta ihop dem och har svårt att hålla oss till vad vi faktiskt ser. Men just att lära sig se på något (eller smaka, lukta, lyssna, osv.) förutsättningslöst är ett av naturvetenskapens stora bildningserbjudanden. Det är förvånansvärt svårt. Det är svårt att möta ett fenomen och bara betrakta det, ta sig tid att leva med det så att dess kvaliteter får utrymme att träda fram. Det krävs en intensiv form av observationsförmåga för att upptäcka vad som egentligen sker när ett vaxljus brinner. Utan den observationsförmågan förblir världen omkring oss stum även om vi på ytan lär oss allt som finns att veta om kolets kretslopp. För att som lärare i förskola och skola kunna förmedla något av detta sätt att bilda kunskap behöver man själv öva. Det är lika mycket kunskaperna själva som ett förhållningssätt i kunskapsprocessen som behöver övas. Det är ofta bra att övandet utgår från enkla vardagsupplevelser som vi redan har en relation till, såsom ett stearinljus som tänds och brinner. Konststycket består i att i observationen försöka skala bort det vi tror oss se och veta och istället försöka se på lågan som brinner på ett nytt sätt.

En annan sida av ljusstöpningen som vi diskuterade var komplexiteten i det praktiska och vad vi och eleverna kan lära oss genom det. Ett exempel: stöpta ljus är nästan alltid gjorda av stearinvax och paraffinvax (rena stearinljus är gjutna, det går så vitt vi har förstått inte att stöpa enbart med stearin). Men paraffin utvinns ur mineralolja och är bevisligen mycket ohälsosamt att bränna inomhus och det vore därför minst sagt oansvarigt att göra ljus som innehåller det i en skola. Stearin å andra sidan är antingen gjort av slaktavfall eller vegetabilisk olja, oftast palmolja. Vad ska man välja, stearin från djurrester eller stearin från palmplantager. Vi har valt stearin gjort av slaktavfall hellre än stearin från palmolja. Vi hittade till slut också ett recept på ljus som innehåller 30% bivax istället för paraffin. Det blir då jämförelsevis dyra ljus men detta understryker också vår ovana att konsumera utan att ta ansvar för miljö och hälsa. Så där kan man sen hålla på med veken, med stöpkärl, osv. Överallt i det praktiska finns oerhört mycket kunskap på snart sagt alla områden att hämta fram. Vi konfronteras även, som sagt, direkt med behovet av att umgås med våra naturresurser och vår hälsa på ett ansvarsfullt sätt. Detta är ytterligare en pedagogisk princip i det waldorfpedagogiska, en vi säkert aldrig kommer att bli färdiga med att utforska.

Men vi stöpte också ljusen.

Varför inte bara stanna vid att berätta om ljusen, titta på dem, göra en del experiment? Varför ägna ett par timmar åt att doppa dem i ljusmassan om och om och om och om igen? Har vi inget bättre för oss på lärarutbildningen?

Just den sista frågan är kanske en av de viktigaste eftersom den exemplifierar problemet med vår tids längtan efter maximal effektivitet i undervisningen. Att uppfatta något med sitt tänkande går fort. Att få en känslomässig relation till det tar längre tid och att bemästra en praktik än mer. Många gånger sker det som är genuint och värdefullt i skolan i vår känsla och i handlandet. För att detta ska bli möjligt behöver lärandet ibland sakta ned och gå långsammare. Ljusstöpningen är en sorts pedagogisk slow-learning om man får använda sig av ett samtida uttryck från ett annat sammanhang. För vad är det som händer? Genom tiden det tar, rytmen, den gemensamma samvaron, den spontana sången som bryter ut emellanåt, njutningen i att se något växa fram, känna dofterna från vaxet, mm. kan en estetisk helhetsupplevelse förmedlas där vi förbinder våra kunskaper med känslan. Vi skulle kunna kalla helhetsupplevelsen här för ”skönhet” och säga att skönheten är porten till kunskapen. Varför? Eftersom det är svårt att lära sig något om man inte har en känslomässig relation till det, om man inte känner intresse, entusiasm och kärlek till det man ska lära sig och allt detta är estetiska frågor. En grundprincip i waldorfpedagogiken är just att inlevelsen i ett ämne, sammanhang eller fenomen, föregår eller behöver ske parallellt med kunskapsbildningen. Annars riskerar kunskaperna att bli ytliga, kännas meningslösa och lärandeprocessen försvåras, ja den leder i värsta fall till ohälsa genom den stress som ett påtvingat och meningslöst lärande orsakar.

Det praktiska tar ännu längre tid än det känslomässiga. Varför ska vi då ödsla tid på att öva oss i sådant som inte är uppenbart allmänbildande som språk och matematik? Vad är vitsen med ett hantverkspraktiskt övande på olika områden?

Frågan är komplicerad. En del handlar om att ta den egna kroppen i besittning. Den sensomotoriska utvecklingen (alltså utvecklingen av sinnen och motorik) är för barnet på många sätt avgörande också när det kommer till intellektets utveckling. Hos vuxna är dessa två i stor utsträckning åtskilda men hos barn är det annorlunda, där spelar det praktiska en viktig roll även för hur hjärnan utvecklas. En annan del handlar om bildningsvärdet av att bli skicklig på olika områden. Det är berikande för en människas biografiska utveckling som vuxen att kunna saker med sina händer. Detta gäller både direkt och indirekt. Direkt eftersom det finns ett värde i att kunna saker praktiskt (bygga en altan, stöpa ljus, göra tvål, sticka mössor, osv.). Indirekt eftersom alla dessa praktiska kunskaper också har ett värde för det intellektuella och sociala. Det är exempelvis socialt värdefullt att arbeta som sjuksköterska i ett äldreboende och kunna sticka med de gamla. Det är exempelvis intellektuellt värdefullt att studera till idéhistoriker och förstå den praktiska sidan av stickningsteknikens utbredning (att sticka är en relativt modern teknik, det första dokumenterade exemplet är från Egypten på 1000-talet e.kr.). Många kopplingar mellan det hantverkspraktiska och det akademiska är mer överraskande och just därför desto värdefullare.

Men det praktiska har också ett fundamentalt egenvärde som är viktigt skriva fram tydligt även om det är antytt ovan. Detta värde består i att vi genom vårt handlande får möjlighet att utforska olika sätt att vara i världen och med världen. På så sätt kan vi träda ut ur en betraktande åskådarroll, bli delaktiga, uppleva gemenskap och förbundenhet med material, värld och människor. Det är lätt att underskatta hur mycket av vår tids alienation och känsla av meningslöshet som hänger ihop med att vi så sällan verkligen känner en gemenskap inte bara med andra människor men också med djur, det växande och materian generellt. Samma materia som vår kropp är uppbyggd av. Det är en alienation som har gått så långt att vi skapat fantasier om hur vårt medvetande skulle kunna ”laddas ner” från hjärnan och föras över till en virtuell existens. Men kroppen och sinnena är inte en principiell begränsning det gäller att övervinna, de är porten både inåt i oss själva och ut i världen. Ljusstöpningen är förstås bara en liten liten skärva av denna gemenskap med världen och en av de stora pedagogiska utmaningarna är att i undervisningen iscensätta sammanhang där kunskap, känsla och vilja på det mest fruktbara sätt kan utveckla sig tillsammans. Förhoppningsvis är ljusstöpning ett bra exempel på detta sätt att undervisa.