Ruhi Tyson
av Ruhi Tyson, lektor vid Stockholms universitet och medarbetare vid WLH
Ibland kan det vara värt att återkomma till de mest grundläggande av alla frågor. I WLH:s fall, varför behövs vi? Skulle det inte räcka med en statlig lärarutbildning, några introducerande seminarieveckor och den litteratur som idag finns om Waldorfskolans kursplan och didaktik? Är Waldorfpedagogiken verkligen så säregen att den kräver en helt egen utbildning? Räcker det inte med påbyggnadsutbildningar?
Det kortaste svaret är ja, praktiskt taget alla länder med Waldorfskolor har också specifika Waldorflärarutbildningar med många saker gemensamt trots ländernas ofta väldigt olika skolsystem. Om det inte behövdes en specifik Waldorflärarutbildning så borde, efter 100 år, någon sorts internationell debatt om detta gå att finna. Jag har i alla fall inte snubblat över någon.
Givetvis överlappar Waldorflärarutbildningen och den vanliga lärarutbildningen, annars hade samarbetet mellan WLH och den gamla lärarhögskolan inte varit möjligt. Waldorfpedagogiken är i grund och botten en bildningsorienterad pedagogik och har därför många beröringspunkter med andra pedagogiska traditioner och, inte minst, med det lärare i alla skolsammanhang gör när de undervisar bildningsorienterat.
Den grundläggande orsaken till varför en särskild Waldorflärarutbildning behövs är inte undervisning i den pedagogiska filosofin (den kan man till stor del läsa sig till) även om den förstås är väldigt viktig. Det är istället introduktionen och övningen i den specifika didaktiken och metoden där en långtgående integration av estetiska och praktiska lärprocesser präglar i stort sett all undervisning. Detta kräver övning precis som vilket annat hantverk som helst och som de flesta vet, ett hantverk lär man sig i en verkstad tillsammans med andra hantverkare. Man kunde förstås argumentera för att lärarutbildningen generellt borde vara mer skolintegrerad men det är en annan och större fråga som inte direkt berör värdet av just WLH.
Det finns också några andra orsaker som jag betraktar som minst lika viktiga som vården av den didaktiska och metodiska traditionen.
En viktig orsak är den fortsatta utvecklingen av Waldorfpedagogiken. Skolor har idag sällan de resurser, framför allt i form av tid, som krävs för att bedriva undervisningsutveckling på bredare front. WLH:s uppgift är inte bara att förmedla och förvalta en given tradition men också att utveckla didaktiken och metodiken vidare, att förnya den. Ett lärosäte, gärna i samarbete med intresserade skolor, har här en funktion som är svår att ersätta. Risken för pedagogisk stagnation är betydligt större om den enda waldorfspecifika utbildning som finns är mindre seminarier och litteraturstudier.
En annan viktig orsak är Waldorfpedagogikens betydelse för den svenska skolrörelsen som helhet. WLH förvaltar inte enbart en praktik i utbildningen av lärare för Waldorfskolor utan också, åtminstone potentiellt, en praktik som på många sätt är värdefull för andra att ta del av. Givetvis har inte Waldorfskolorna och WLH sista ordet i exempelvis integrationen av estetiska och praktiska lärprocesser i all undervisning men vi erbjuder en 100-årig tradition att ta del av. Den svenska skolan skulle bli fattigare om alla idéburna alternativpedagogiska rörelser försvann. På samma sätt skulle den svenska lärarutbildningen bli fattigare om den, mig veterligen, enda alternativa lärarutbildningsformen försvann. Det vore snarare önskvärt att också de andra idéburna alternativpedagogikerna, som Montessori och Freinet, erbjöds möjligheten att utveckla sina egna lärarutbildningar, kanske till och med inom ramarna för en brett anlagd Idéburen lärarhögskola där WLH utgjorde en del.
Det behövs inte mindre mångfald utan mer!