Inomhusmiljö Waldorflärarhögskolan
Den 15/10 deltog WLH med två medarbetare på ett seminarium med titeln ”Skolan ut ur krisen” arrangerat av tankesmedjan Tiden (s). En forskarantologi med samma titel släpptes i samband med seminariet, och med tanke på de skolpolitiska utfästelser som de båda nya regeringspartierna just gjort kan man väl säga att det låg en viss förväntan i luften.
Seminariet inleddes av Anne-Marie Lindgren, mångårig socialdemokratisk skolpolitiker, som började med att ställa sig frågan om skolpolitik över huvud taget var meningsfull, eftersom hon upplevde att samma frågor ställdes gång på gång. Som tur var kom hon fram till att ja, det var det. Som socialdemokrat var naturligtvis frågan om skolans roll som jämlikhetsskapare central, och också där hon pekade på problem med de senaste två decenniernas utveckling. Att skolpolitiken under Björklund lett in på en mer differentierande väg (läs gymnasiets yrkesprogram och frågan om behörighet till högre utbildning) menade hon motiverades av en ”förmodad skillnad i läsbegåvning”.
Skolan kan ju knappast ställa samma krav på alla sina elever utan att somliga riskerar att slås ut. Det är ett reellt problem eller i bästa fall en mycket stor utmaning. Men i sammanhanget bör man nog också uppmärksamma att nivån på de krav som ställs i skolan generellt sett ökar över tid snarare än att de hålls på en konstant nivå eller minskar. Om inte de resurser som ställs till skolors förfogande ökar i motsvarande grad (jag menar både reda pengar och tid) leder det också till utslagning, något som i sin tur är mycket kostsamt för samhället i sin helhet. Problemet är väl, hoppas jag i alla fall, knappast att skolor saknar ambitioner med sin verksamhet. Snarare att anslagen till skolan minskat sedan 1990- talets början. Här borde waldorfskolor kunna tjäna som ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med ambitionsnivå trots knappa resurser; tänk bara vad som skulle kunna göras om man hade haft mer!
Seminariets intressantaste inlägg kom från PISA- medarbetaren Magnus Oskarsson, som sammanfattade några resultat från rapporten 2013. Den förklaring till de fallande kunskapsresultaten han lade mest vikt vid var det fria skolvalet. För elevernas del hänvisade han till forskningen kring kamrateffekternas betydelse för lärandet. Positiva kamrateffekter inträffar när motiverade elever ”drar med sig” omotiverade, negativa när förhållandet är tvärt om. PISA kunde också belägga att skolor med höga resultat hade lättare att rekrytera behörig personal än skolor med lägre resultat. På det sättet slår segregationen dubbelt mot eleverna. Frågan om vad som får elever och föräldrar att välja en skola före en annan ges också ett svar – i ett system där de primärt betraktas som kunder kommer de att välja baserat på rykte och skolmiljö, inte på pedagogisk kvalitet. Rykte och kvalitet kan förstås sammanfalla, men lika möjligt är det att ryktet baseras på andra faktorer som t ex elevernas socioekonomiska bakgrund eller rena fördomar om en viss skolas kultur. Konkurrensens skadeverkningar uppfattades helt tydligt som huvudproblemet, eller som Magnus Oskarsson uttryckte det: ”regnar det ute och man blir blöt när man går ut, är det sannolikt regn”.
Magnus Oskarssons förslag till åtgärder för att vända utvecklingen var förvånansvärt väl i samklang med vad man ofta hör från lärarna själva:
– sänk tonläget i debatten
– samarbeta och se till att goda exempel får fäste
– minska kontrollen och se till att system stöder och utvecklar arbetet ute på skolorna
– minska antalet betyg och prov
– stärk tilliten till lärarna som yrkesgrupp
Återstår att se vad vår nya regering gör av dessa forskningsrön – även om debatten ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med för ett par år sedan så vet ingen ännu vilka konkreta förändringar den nya regeringen kommer att genomföra.
Karl Larsson,
Utbildningsledare på WLH