Bloggen

Idéburet eller ideologi

Idéburet eller ideologi

Ruhi Tyson

Idéburet eller ideologi

av Ruhi Tyson

Vi som förvaltar och utvecklar en idéburen pedagogik, i vårt fall waldorfpedagogik, behöver vara uppmärksamma på att vi inte förmedlar en ideologi, men idéer vars innehåll förhoppningsvis leder till en praktik som är rikare på bildningserbjudanden. Hur detta ska gå till är en fråga vi arbetar med på WLH bland medarbetare och studenter.  Här nedan beskriver Ruhi Tyson, medarbetare vid WLH, om just detta.

 

Idéburen pedagogik och vård har en styrka i att man vilar på en tydligt uttalad värdegrund. Det är en styrka som ger dessa verksamheter en riktning, en koherens och en energi eller entusiasm som annars kan vara svår att uppbåda. Men samma styrka kan också lätt bli till en av våra största svagheter, att vi riskerar att bli stela och ideologiska istället för att idéerna berikar praktiken på ett levande och dynamiskt sätt. De av oss som en gång varit elever i waldorfskolor minns säkert en eller annan lärare som var känd för sin fyrkantighet och oförmåga att bemöta andra på ett inkännande sätt. Själv tycker jag också så här i efterhand att jag särskilt som ung lärare hade lätt för att halka in under idéernas tyranni och bli svepande i mina omdömen (något jag inbillar mig har blivit bättre med åren).

Ju mer en världsåskådning gör anspråk på att kunna förklara eller berätta om världen och livet desto större är risken också att man blir ideologisk eftersom det blir allt enklare att stänga in sig i en bubbla där man själv vet allt och andra inget. Det blir inte bättre av att man då lätt halkar in i en sorts fundamentalistisk hållning där världen blir alltmer svart-vit och sanningen alltmer entydig. Rudolf Steiner, waldorfpedagogikens upphovsman, beskrev det en gång som att man gör världsåskådningen (antroposofin i detta fall) till en grammatik istället för att låta den vara ett drama man grips av och utvecklas genom. Alltså egentligen en bildningsväg och som alla bildningsvägar, något högst personligt. Med ”grammatik” menade han att man låter idéerna bli till ett system för att beskriva och förklara allt, en risk han var väl medveten om låg i det han presenterade som antroposofi. Ändå bedömde han att det var värt den risken. Vi som nu förvaltar och utvecklar denna idéburna pedagogik behöver förstås vara uppmärksamma på att vi inte förmedlar en ideologi men idéer vars innehåll förhoppningsvis leder till en praktik som är rikare på bildningserbjudanden. Hur detta ska gå till är en ständig fråga i praktiken och vi på WLH funderar i skrivande stund på att erbjuda en onlinekurs i kritiska perspektiv på pedagogiken där vi dels sätter waldorfpedagogiken i en fördjupad kritisk kontext och dels diskuterar de olika svårigheter som ibland uppstår i arbetet med idéburna verksamheter.

Ett annat exempel på när det blir ideologi av något är ovanan att ur ett omfattande material välja ut ett citat som alldeles särskilt passar ens perspektiv i en fråga. Det här händer hela tiden. Bibeln kan citeras för att ge stöd åt i stort sett vad som helst. Rudolf Steiner likaså. Med över 6000 publicerade föredrag och 40 skrivna böcker har han hunnit uttala sig om i stort sett allt vid något tillfälle. Därför kan man se lösryckta citat cirkulera, förr på stenciler och muntligt traderat, numera i diverse facebookgrupper, som blir absurda tagna ur sitt sammanhang. Under dessa pandemitider har det exempelvis handlat om några citat ur en föredragsserie där Steiner förutspår att vaccin kommer att tillverkas i framtiden som gör människor ointresserade av det själsliga. Man befarar sen att just Covid-vaccinet skulle ha detta som bieffekt (misstänker emellanåt att det rör sig om en konspiration). Detta visar på en fundamental brist i kritisk hermeneutisk läsning. Man tar något ur sitt sammanhang och så förbigår man vad som sagts i andra sammanhang som eventuellt skulle motsäga detta dessutom ignorerar man vad andra med särskilt kompetens och insikt i frågan (antroposofiskt utbildade läkare i detta fall) säger. Det framgår av föredragen som helhet att Steiner befarar att vi i framtiden kanske kommer att reducera människan till en biologisk varelse utan själ eller ande. Att tala om själen skulle då betraktas som sjukligt i psykiatrisk mening och därför värt att medicinera bort. Jag har svårt att se dagens situation som ett uttryck för detta men det framgår inte heller hur långt in i framtiden han tänkte sig att det rör sig om. Han kanske också helt enkelt hade fel. Att förutspå så pass konkreta saker kan rimligtvis aldrig vara mer än en kvalificerad gissning om man inte vill bekänna sig till en ganska stark determinism, något som Steiner entydigt inte gjorde. Om Steiner gjort anspråk på ofelbarhet hade saken varit annorlunda. Mig veterligen gjorde han det aldrig och var snarare tydlig med att all erfarenhet, sinnlig såväl som översinnlig, måste bearbetas av det mänskliga, felbara, omdömet. Det enda Covid-vaccinerna har gemensamt med vad Steiner säger om vaccin på dessa ställen är just begreppet vaccin.

Jag har uppehållit mig med flit vid en av de ”hetare” kontroverserna beträffande Steiner och antroposofin idag eftersom den så tydligt illustrerar en ovana som förekommer inom den antroposofiska rörelsen (och givetvis även på annat håll).

Det idéburna blir alltså lätt till ideologi på åtminstone två vägar. Den ena genom att idén tyranniserar verkligheten. Den andra genom att man godtyckligt väljer en liten bit ur en helhet och upphöjer den till ideal eller norm. I ena fallet har en sorts glömska inträtt, glömskan inför den egna förbindelsen med en konkret situation. I det andra fallet har en sorts bekvämlighet inträtt, en bekvämlighet som gör att man ogärna låter sin fantasi tyglas av det konkreta sammanhanget och ett kritiskt kunskapssökande.

Till sist, den tyske diktaren och dramatikern Goethe skrev en gång: Kärleken härskar inte men den bildar och det är förmer. Bildningen förhåller sig alltid till den konkreta, specifika, praktiken. Bildningsprocessen är i grunden biografisk och därför också helt personlig (konkret, specifik, praktisk). Jag föreställer mig att Steiner hade detta i åtanke när han sa att egentligen har waldorfpedagogiken ingen fastlagd och allmän kursplan, vi måste ”läsa” oss till den ur det enskilda barnet (i sin lösryckta form tas detta ibland till intäkt för att man inte behöver någon undervisningsplanering eller liknande, det räcker med stundens intuition, ännu ett exempel på bekvämlighetens tyranni). Den sortens ”läsande” det rör sig om förutsätter kärlek i form av det Steiner kallade moralisk fantasi. Det är (bland annat) förmågan att ta en generell idé och konkretisera den på ett för situationen berikande sätt, alltså motsatsen till den ovannämnda glömskan. Eller att i en vag och obestämd situations helhetsbild ”se” vilka idéer som är relevanta för välbefinnandet av de som är delaktiga, alltså motsatsen till den ovannämnda bekvämligheten. Ideologer saknar just moralisk fantasi. Man låter istället idén tyrannisera praktiken (man vill härska i namn av en eller annan princip och både glömska och bekvämlighet är härsklystna egenskaper i oss).

Bara för att man läst allt som finns att läsa om waldorfpedagogik och antroposofi så blir man tyvärr inte självklart mer fantasifull. Tvärtom, idéerna kan snarare fjättra fantasin. Det är förstås inget skäl till att bli antiintellektuell. Men det är ett skäl till att vårda och utveckla den moraliska fantasin parallellt med kunskapen. Hur vi arbetar med det i praktiken på WLH får bli föremål för en egen diskussion. Det är något varje praktik behöver ta på allvar, i synnerhet de idéburna!

 

Bloggen

Remissyttrande om likvärdig skola

Remissyttrande om likvärdig skola

En viktig uppgift utöver att arbeta med utbildningarna är att bevaka och delta i utbildningspolitiska frågor. Många av de frågor som är viktiga berör alla idéburna förskolor och skolor, andra frågor är angelägna särskilt för waldorfpedagogiska verksamheter. En fråga som vi till exempel ser som väsentlig att lyfta fram i skoldebatten är den att skilja på idéburna och vinstutdelande skolverksamheter. Anledningen till det är att många förslag som kommer hänger ihop med behovet att kontrollera och styra de verksamheter som tar ut vinst. Flera av de förslagen slår hårt mot idéburna verksamheter som drivs under andra förutsättningar.

I juni i år presenterades betänkandet SOU 2020:28 En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning. Det är en fortsatt bearbetning av delar av det arbete som Skolkommissionen lade fram 2017. WLH och Waldorfskolefederationen har skrivit ett remissyttrande till betänkandet. Vi tar bland annat upp dilemmat likvärdighet – likformighet och problemet med att man inte skiljer på de idéburna respektive de vinstutdelande skolorna. I detta ingår frågor om skolval och resursfördelning. Vårt remissyttrande finns att läsa här.

Det kommer regelbundet nya betänkanden och förslag att ta ställning till; snart påbörjas arbetet med att skriva remissyttrande till det betänkande som diskuterar frågan om obligatorisk förskola för barn från fem års ålder.

Caroline Bratt

Bloggen

Svenskt Waldorflärarmöte 2021 inställt

Svenskt Waldorflärarmöte 2021 inställt

Gert Biesta, Caroline Bratt och Ruhi Tyson på ENASTE-konferens i Wien.

Om Svenskt Waldorflärarmöte 2021

WLH har dessvärre behövt ställa in Svenskt Waldorflärarmöte 2021 (SWLM 21). Vi kan inte uppfylla de krav som ställs för offentliga sammankomster som gäller tillsvidare på grund av corona-situationen.

WLH har fått en fråga om vi inte skulle kunna genomföra SWLM digitalt i stället för att ställa in det. Det är naturligtvis inte omöjligt att genomföra digitala möten – men jag förklarar här varför vi valt att inte göra det i just det här fallet. Skälen är flera.

En av de aspekter som i utvärderingar av lärarmötena framhålls särskilt är värdet av alla de enskilda möten som uppstår kollegor emellan; mellanrums-samtalen så att säga. Föredragen och arbetsgrupperna blir ett innehåll som kan bidra till de samtalen. Många av deltagarna värdesätter också praktiska workshops/seminariegrupper. Just dessa kvaliteter är inte så lätta att tillgodose med ett digitalt möte.

WLH bedriver för närvarande undervisning både på plats och online. Vi har samlat en del erfarenheter kring vilken typ av undervisning och möten som fungerar bättre eller sämre online. Vi ser att en del av de kvaliteter som har varit särskilt viktiga i samband med SWLM är sådana som uppstår på plats. Vi ser också att det är stor skillnad att nå ut till mindre grupper jämfört med stora grupper. SWLM har haft ett deltagarantal på ca 300–350 personer.

Vi kan också konstatera att det krävs ganska dyr teknik och god teknisk kompetens för att genomföra de digitala mötena om de ska fungera med rimlig kvalitet. Det är resurskrävande både i material och kompetens. SWLM genomförs med så låga avgifter som möjligt och med mycket ideellt arbete. Det är inte självklart att i ett sådant läge kräva att många av de som brukar bära mötet ska lära nytt och om. Det är i så fall något som måste få byggas upp under längre tid.

Vår planerade keynote-speaker var professor Gert Biesta. Vi har verkligen sett fram emot att en av de mest uppmärksammade pedagogiska tänkarna skulle delta i SWLM. Han önskar de möten och samtal med deltagarna som äger rum på plats irl. Det planerade mötet byggde till stor del på hans föredrag och närvaro.

Skälen är alltså flera till varför vi valt att inte erbjuda ett digitalt alternativ denna gång. Vi beklagar verkligen att vi inte kan samlas på det sätt vi hoppades kunna göra. Nu får vi helt enkelt hoppas att det i januari 2022 ska vara möjligt att mötas och tillsammans genomföra SWLM 22.

 

Caroline Bratt

Rektor, WLH

Bloggen

Hans Möller in memoriam

Hans Möller in memoriam

Hans Möller. Foto Jessica Thorell

Hans Möller. Foto Jessica Thorell

Torsdag 21/5, Kristi Himmelsfärdsdagen, gick Hans Möller bort, 95 år gammal.

Hans Möller var en av de lärare som arbetade på Kristofferskolan under pionjäråren, när waldorfpedagogiken fortfarande var ganska ny i Sverige.  Han kom sen av olika skäl att arbeta på Franska skolan i Stockholm några år innan han var med och startade Ellen Key skolan i Spånga. Han skrev böcker, poesi, teaterpjäser, artiklar med mera. Han arbetade också med att utveckla och skriva om waldorfskolans kursplan.

Jag var en av dem som kom att möta Hans under hans år på Franska skolan, där jag i mitten av 70-talet hade honom som klassföreståndare i klass 5 och 6 och sen ytterligare ett par år som ämneslärare i framför allt historia. Att ha Hans som klassföreståndare innebar att vi fick göra saker som nog inte alla klasser gjorde. Han satte upp spel med oss, Himlaspelet ett år, Sagan om Kung Arthur ett annat år och däremellan lite mindre spel som Putte i grammatikskogen. Vi gjorde också ett par klassresor.

Mest minns jag nog ändå framför allt samhällskunskaps- och historieundervisningen. Vi gick i en skola där vi hade läromedel. Men Hans kom alltid in med travar med andra böcker. Han läste högt ur en del av dem, vi fick läsa texter av till exempel Jan-Olof Olsson, Jolo. Vi fick jämföra vad som skrevs av olika författare, ta del av olika perspektiv och källor. Och inte minst så berättade han livfullt och dramatiskt, ibland kanske teatraliskt i sina ämnen. Man kunde på något sätt känna historien i rummet.

Utan att egentligen veta exakt vad som försiggick på föräldramötena anade jag nog att det bland föräldrarna fanns de som hade frågor kring hans sätt att undervisa. Men han rodde det hela i land. Och när jag träffade honom många år senare så mindes han alla elever och deras föräldrar, allas namn och vad de arbetade med, med mera och han talade om alla med stor respekt och värme.

Som barn tänkte jag inte på att Hans var waldorflärare, han var bara en magister som inte gjorde precis som de andra lärarna på Franska skolan. Men som vuxen kom jag ihåg honom och hans koppling till waldorfpedagogik och bestämde mig för att ta reda på mer om waldorfpedagogik.

En klasskamrat bytte från Franska skolan till Kristofferskolan. Hon blev sen waldorflärare. Jag fortsatte i Franska skolan, men valde att, när jag fick barn, utbilda mig till waldorflärare och har sen dess arbetat med waldorfpedagogik som klasslärare och lärarutbildare. Så vi var två i den klassen från Franska skolan som sen har arbetat som waldorflärare.

Det är ju olika om och hur man påverkas av en lärare – barn påverkas också olika av olika lärare. Men jag tänker att Hans Möller var en lärare som kom att få stor betydelse för några av de val jag kom att göra och som har påverkat mitt liv i allra högsta grad och för det är jag honom tacksam.

Jag sänder varma tankar till hans familj.

Caroline Bratt, WLH

Kursplanebild, ur Hans Möllers ”Waldorfskolans kursplan: ett möte mellan yttre och inre verklighet”.