Bloggen

Forskningsöversikter waldorfpedagogik

Forskningsöversikter waldorfpedagogik

Ruhi Tyson, fotograf Christian Habetzeder.

Det bedrivs naturligtvis forskning som på olika sätt är relevant för alla som arbetar med waldorfpedagogik. Samtidigt önskar vi att det bedrivs mer forskning också på och om waldorfpedagogik. Men en del är gjort och nu har Ruhi Tyson vid WLH sammanställt två forskningsöversikter:

Waldorfpedagogik – en översikt av teoretiskt orienterad forskning

Waldorfpedagogik – en översikt av empiriskt orienterad forskning

Du kan ladda ned dem genom att klicka på respektive titel. Forskningsöversikterna uppdateras ca en gång/år.

/Caroline Bratt

Bloggen

En glimt från waldorfförskollärarutbildningen

En glimt från waldorfförskollärarutbildningen

En liten inblick i praktiken på WLH:s förskollärarutbildning

av Ruhi Tyson

 

Strax innan jul stöptes det ljus på WLH:s förskollärarutbildning.

Det låter kanske som det inte finns så mycket mer att berätta än det: vi stöpte ljus, det var mysigt, julstämning i lärarutbildningen!! Men det finns mer att säga än så.

 

För det första, vad gjorde vi? Vi stöpte alltså ljus en eftermiddag, men det stöptes inte bara ljus utan tillsammans fördjupade vi oss även i stearinljusets historia och kemi. Genom några enkla försök och iakttagelseövningar kring ljuslågan, stearinet och frågan vad som händer med ljusveken, arbetade vi oss in i fenomen kring förbränning, kol och gaser. Fenomenen är tydliga och enkla att iaktta men öppnar upp för kunskap och djupare förståelse av materialens egenskaper och oväntat komplexa processer. Även om barnen i förskolan inte direkt ska lära sig fysiken och kemin bakom ljuslågan så finns det inget som hindrar att man visar dem själva fenomenen, uppmärksammar dem på hur magisk världen kan vara.

 

Detta är också en av de fundamentala grunderna för hela waldorfpedagogiken: att vi övar oss i att se, att observera och att skilja på våra observationer och våra omdömen. I vardagslivet blandar vi ofta ihop dem och har svårt att hålla oss till vad vi faktiskt ser. Men just att lära sig se på något (eller smaka, lukta, lyssna, osv.) förutsättningslöst är ett av naturvetenskapens stora bildningserbjudanden. Det är förvånansvärt svårt. Det är svårt att möta ett fenomen och bara betrakta det, ta sig tid att leva med det så att dess kvaliteter får utrymme att träda fram. Det krävs en intensiv form av observationsförmåga för att upptäcka vad som egentligen sker när ett vaxljus brinner. Utan den observationsförmågan förblir världen omkring oss stum även om vi på ytan lär oss allt som finns att veta om kolets kretslopp. För att som lärare i förskola och skola kunna förmedla något av detta sätt att bilda kunskap behöver man själv öva. Det är lika mycket kunskaperna själva som ett förhållningssätt i kunskapsprocessen som behöver övas. Det är ofta bra att övandet utgår från enkla vardagsupplevelser som vi redan har en relation till, såsom ett stearinljus som tänds och brinner. Konststycket består i att i observationen försöka skala bort det vi tror oss se och veta och istället försöka se på lågan som brinner på ett nytt sätt.

En annan sida av ljusstöpningen som vi diskuterade var komplexiteten i det praktiska och vad vi och eleverna kan lära oss genom det. Ett exempel: stöpta ljus är nästan alltid gjorda av stearinvax och paraffinvax (rena stearinljus är gjutna, det går så vitt vi har förstått inte att stöpa enbart med stearin). Men paraffin utvinns ur mineralolja och är bevisligen mycket ohälsosamt att bränna inomhus och det vore därför minst sagt oansvarigt att göra ljus som innehåller det i en skola. Stearin å andra sidan är antingen gjort av slaktavfall eller vegetabilisk olja, oftast palmolja. Vad ska man välja, stearin från djurrester eller stearin från palmplantager. Vi har valt stearin gjort av slaktavfall hellre än stearin från palmolja. Vi hittade till slut också ett recept på ljus som innehåller 30% bivax istället för paraffin. Det blir då jämförelsevis dyra ljus men detta understryker också vår ovana att konsumera utan att ta ansvar för miljö och hälsa. Så där kan man sen hålla på med veken, med stöpkärl, osv. Överallt i det praktiska finns oerhört mycket kunskap på snart sagt alla områden att hämta fram. Vi konfronteras även, som sagt, direkt med behovet av att umgås med våra naturresurser och vår hälsa på ett ansvarsfullt sätt. Detta är ytterligare en pedagogisk princip i det waldorfpedagogiska, en vi säkert aldrig kommer att bli färdiga med att utforska.

Men vi stöpte också ljusen.

Varför inte bara stanna vid att berätta om ljusen, titta på dem, göra en del experiment? Varför ägna ett par timmar åt att doppa dem i ljusmassan om och om och om och om igen? Har vi inget bättre för oss på lärarutbildningen?

Just den sista frågan är kanske en av de viktigaste eftersom den exemplifierar problemet med vår tids längtan efter maximal effektivitet i undervisningen. Att uppfatta något med sitt tänkande går fort. Att få en känslomässig relation till det tar längre tid och att bemästra en praktik än mer. Många gånger sker det som är genuint och värdefullt i skolan i vår känsla och i handlandet. För att detta ska bli möjligt behöver lärandet ibland sakta ned och gå långsammare. Ljusstöpningen är en sorts pedagogisk slow-learning om man får använda sig av ett samtida uttryck från ett annat sammanhang. För vad är det som händer? Genom tiden det tar, rytmen, den gemensamma samvaron, den spontana sången som bryter ut emellanåt, njutningen i att se något växa fram, känna dofterna från vaxet, mm. kan en estetisk helhetsupplevelse förmedlas där vi förbinder våra kunskaper med känslan. Vi skulle kunna kalla helhetsupplevelsen här för ”skönhet” och säga att skönheten är porten till kunskapen. Varför? Eftersom det är svårt att lära sig något om man inte har en känslomässig relation till det, om man inte känner intresse, entusiasm och kärlek till det man ska lära sig och allt detta är estetiska frågor. En grundprincip i waldorfpedagogiken är just att inlevelsen i ett ämne, sammanhang eller fenomen, föregår eller behöver ske parallellt med kunskapsbildningen. Annars riskerar kunskaperna att bli ytliga, kännas meningslösa och lärandeprocessen försvåras, ja den leder i värsta fall till ohälsa genom den stress som ett påtvingat och meningslöst lärande orsakar.

Det praktiska tar ännu längre tid än det känslomässiga. Varför ska vi då ödsla tid på att öva oss i sådant som inte är uppenbart allmänbildande som språk och matematik? Vad är vitsen med ett hantverkspraktiskt övande på olika områden?

Frågan är komplicerad. En del handlar om att ta den egna kroppen i besittning. Den sensomotoriska utvecklingen (alltså utvecklingen av sinnen och motorik) är för barnet på många sätt avgörande också när det kommer till intellektets utveckling. Hos vuxna är dessa två i stor utsträckning åtskilda men hos barn är det annorlunda, där spelar det praktiska en viktig roll även för hur hjärnan utvecklas. En annan del handlar om bildningsvärdet av att bli skicklig på olika områden. Det är berikande för en människas biografiska utveckling som vuxen att kunna saker med sina händer. Detta gäller både direkt och indirekt. Direkt eftersom det finns ett värde i att kunna saker praktiskt (bygga en altan, stöpa ljus, göra tvål, sticka mössor, osv.). Indirekt eftersom alla dessa praktiska kunskaper också har ett värde för det intellektuella och sociala. Det är exempelvis socialt värdefullt att arbeta som sjuksköterska i ett äldreboende och kunna sticka med de gamla. Det är exempelvis intellektuellt värdefullt att studera till idéhistoriker och förstå den praktiska sidan av stickningsteknikens utbredning (att sticka är en relativt modern teknik, det första dokumenterade exemplet är från Egypten på 1000-talet e.kr.). Många kopplingar mellan det hantverkspraktiska och det akademiska är mer överraskande och just därför desto värdefullare.

Men det praktiska har också ett fundamentalt egenvärde som är viktigt skriva fram tydligt även om det är antytt ovan. Detta värde består i att vi genom vårt handlande får möjlighet att utforska olika sätt att vara i världen och med världen. På så sätt kan vi träda ut ur en betraktande åskådarroll, bli delaktiga, uppleva gemenskap och förbundenhet med material, värld och människor. Det är lätt att underskatta hur mycket av vår tids alienation och känsla av meningslöshet som hänger ihop med att vi så sällan verkligen känner en gemenskap inte bara med andra människor men också med djur, det växande och materian generellt. Samma materia som vår kropp är uppbyggd av. Det är en alienation som har gått så långt att vi skapat fantasier om hur vårt medvetande skulle kunna ”laddas ner” från hjärnan och föras över till en virtuell existens. Men kroppen och sinnena är inte en principiell begränsning det gäller att övervinna, de är porten både inåt i oss själva och ut i världen. Ljusstöpningen är förstås bara en liten liten skärva av denna gemenskap med världen och en av de stora pedagogiska utmaningarna är att i undervisningen iscensätta sammanhang där kunskap, känsla och vilja på det mest fruktbara sätt kan utveckla sig tillsammans. Förhoppningsvis är ljusstöpning ett bra exempel på detta sätt att undervisa.

 

Bloggen

Förtroende och misstänksamhet: hermeneutikens två gester

Förtroende och misstänksamhet: hermeneutikens två gester

Förtroende och misstänksamhet: hermeneutikens två gester

Av Ruhi Tyson

 

Paul Ricoeur, en av 1900-talets stora filosofer, skilde mellan två sorters hermeneutik, dvs. sätt att läsa och tolka något (egentligen vad som helst, men framför allt texter och erfarenheter, metaforiskt sett kan man betrakta allt som en ”text”). En förtroendets läsning där man försöker att ge en text eller en erfarenhet dess mening, där man söker förståelse, och en misstankens där man snarare försöker avslöja en texts eller erfarenhets dolda betydelse. I vissa sammanhang är det ganska givet vilken som är mest relevant. I exempelvis ett förhör på polisstationen vore förtroendets hermeneutik åtminstone för det mesta illa vald, detsamma gäller inom psykoanalysen. I ett samtal om gemensamma ideal kan misstankens hermeneutik lätt blanda sig i på ett destruktivt sätt. I många sammanhang behöver vi kunna växla mellan båda gester eftersom det annars lätt blir ensidigt (se vidare i Josselson 2004 om hermeneutik och Rawson 2021 i relation till waldorfpedagogik).

När det gäller waldorfpedagogik tenderar detta att resultera i ett problem: vår relation till det andliga eller spirituella avgör vilken hermeneutik som på förhand anses mest relevant. Är vår utgångspunkt att spiritualitet och religiositet mest handlar om vidskepelse och förtryckande ideologier blir det svårt att ”läsa” waldorfpedagogiken på något annat sätt än med misstänksamhet. Är vår utgångspunkt istället en djup längtan efter, eller erfarenhet av, det religiösa/andliga så blir det svårt att ”läsa” waldorfpedagogiken med annat än en förtroendets hermeneutik, ett förtroende som kan stegras till att bli naivt. Det är inte så konstigt, erfarenheten av det numinösa, alltså upplevelser av något utöver det sinnliga, tenderar att vara bland de mest formativa erfarenheterna i en människas liv. En sådan andlig bildningserfarenhet är ofta så intim att en misstänksam ”läsning” av den vore lika absurd som att ständigt ”läsa” en kär väns handlingar med misstanke om dolda motiv.

Båda dessa ”läsningar” av waldorfpedagogiken tenderar, så vitt jag har upplevt dem, att lägga tonvikten vid en kombination av det mest abstrakta, den text som finns, gärna sådant som sagts av Rudolf Steiner själv en gång i tiden tillsammans med ett urval av exempel och anekdoter från praktiken som plockats för att bekräfta den tolkning man redan bestämt sig för. I det ena fallet blir waldorfskolorna gärna till sektliknande tillhåll för allsköns ockultism och annat ljusskyggt. I det andra fallet blir de oaser i en materialistisk öken. Ingetdera stämmer särskilt väl överens med verkligheten.

Waldorfpedagogiken, precis som det mesta, behöver både en kritisk, misstänksam läsning och en förtroendefull, deltagande läsning. Men för att det ska fungera behöver vi också se till åtminstone två förutsättningar för tolkningsarbetet. En har att göra med sammanhang och en med historia.

När det gäller sammanhanget tänker jag på två saker. Den ena är vad vi har för allmänna, forskningsgrundade, kunskaper som motiverar en tolkning. Den andra är om berättelsen så som vi tolkar den rimmar med den vardag som vi faktiskt möter.

Det sistnämnda är fallet med exempelvis misstankar om att waldorfpedagogiken skulle utgå från rasteorier (eller vara starkt eurocentrisk) eller att man bygger hela pedagogiken på tankar om karma och reinkarnation. Även en hastig blick på waldorfskolerörelsen internationellt borde uppenbara det orimliga i föreställningen om rasteorier och eurocentrism. Det finns utpräglade interkulturella waldorfskoleinitiativ (i bl a. Mannheim i Tyskland och Oakland, USA) och flera fredsinitiativ i Israel/Palestina som bygger på waldorfpedagogiska tankar. När jag var elev stöttade vi flera projekt i Sydafrika under apartheidregimen vars mål var att bygga upp waldorfskolor i några townships i Kapstaden och Johannesburg. Det finns initiativ som kallar sig för fredspedagogik och nödfallspedagogik där man använder waldorfpedagogiken i arbetet med traumatiserade människor i katastrofområden. Om man befattar sig med skolorna runt om i världen är det svårt att driva en sådan tes på ett trovärdigt sätt.

Att waldorfpedagogiken på något fundamentalt sätt skulle utgå från karma, reinkarnation, tomtar och troll verkar helt absurt vid närmare eftertanke. Vi talar om en skolrörelse med över 1000 skolor internationellt, många med mer än 50 års historia. Att det skulle vara möjligt att den används som någon sorts trojansk häst för att indoktrinera ungdomen i allsköns ockultism faller på sin egen orimlighet. Det har bokstavligen gått tiotusentals elever i waldorfskola, och nu kommer vi till forskningssidan, om det skulle vara ett utbrett problem så hade det uppmärksammats i de stora studier som gjorts kring elevers upplevelser av att gå i en waldorfskola. Tvärtom så har Liebenwein, Barz och Randoll (2012) i en omfattande enkätstudie visat att så inte är fallet. Det finns helt enkelt ingen sådan systematisk problematik. Det utesluter förstås inte att en och annan lärare gjort ideologi av det som borde vara idéburet och att det därför finns elever som har en avvikande erfarenhet. Men man kan inte därur dra slutsatsen att det förekommer utbrett och systematiskt, särskilt om man dessutom beaktar att väldigt få lärare är engagerade i antroposofin eller medlemmar i antroposofiska sällskapet. Antroposofiskt engagemang är nämligen inte på något sätt en förutsättning för att arbeta i en waldorfskola med waldorfpedagogik. Kravet är att man är intresserad av elevernas bildningsprocesser, deras känsla av meningsfullhet och deras allmänna välbefinnande.

Vi har idag en avsevärd empirisk forskning kring waldorfpedagogiken. Det verkar rimligt att man i sin ”läsning” sätter sig in i den åtminstone lite grann. En sådan är den tidigare nämnda av Liebenwein, Barz och Randoll (2012) som fann att tyska waldorfelever, jämfört med elever från liknande socioekonomisk bakgrund i statliga skolor, upplevde större glädje i att lära sig, att de fick bättre stöd av sina lärare, hade större självmedvetenhet, mindre skolrelaterad stress och färre hälsoproblem som exempelvis sömnstörningar eller ångest i relation till skolgången. Lärar-elev relationer bedömdes också som bättre. Samma studie fann också att de områden där eleverna framförde mer konsekvent kritik var: den åttaåriga klasslärartiden, oklarheter i bedömningar och förväntade studieresultat, den abrupta övergången från klasslärare till klassföreståndare efter åttan, större behov av extra stöd i vissa ämnen, sämre förberedelse inför tyska Abitur-testet i klass 12/13, en hög andel elever som känt sig understimulerade. Alltså på inget sätt en odelat positiv studie. Men den landar inte precis i att waldorfskolan på något systematiskt sätt erbjuder en undervisning som har signifikanta brister eller att eleverna i skolorna blir indoktrinerade eller på annat sätt utsatta för allvarliga kränkningar. Det är anmärkningsvärt att debattörer tar sig friheten att ”läsa” waldorfpedagogiken idag utan att ens snegla på forskningsläget.

När det gäller historia så behöver varje seriös tolkning av en ”text” åtminstone i någon mån förhålla sig till dess biografi, alltså till hur det varit och hur det sedan blivit. Jag kan ge ett lite kritiskt exempel. Den första waldorfskolan grundades uttryckligen som en skola för barnen till fabriksarbetarna på Waldorf-Astoria cigarettfabrik. Det var fabrikens ägare Emil Molt som vände sig till Rudolf Steiner med frågan om man inte kunde grunda en skola utifrån antroposofins bildningsperspektiv och han sköt även till de finanser som behövdes under flera års tid för att hålla skolan flytande. Den första waldorfskolan var uttryckligen ett försök att ge barnen till föräldrar som själva hade en mycket begränsad utbildningsbakgrund en rikare och mer helhetlig bildning. Nästan omgående blev det också en skola för barnen till antroposofer vars bakgrund sällan låg i arbetarklassen utan snarare inom den bildade medel- och överklassen. Detta kom också att påverka skolans utformning under de inledande åren. En kritisk, misstänksam inifrån-läsning av waldorfpedagogikens historia landar lätt i en tolkning av dess utveckling som att den i viss mån ”förborgerligats”. Här har jag själv ofta saknat en mer utförlig självrannsakan inom den waldorfpedagogiska rörelsen men nämnas bör att exempelvis Heiner Barz driver exakt samma argumentation i sin inledande sammanfattning till ovannämnda studie (Liebenwein, Barz och Randoll 2012, s. 10).

En annan sida av historielösheten är att man ständigt refererar tillbaka till Rudolf Steiner som om ingen skrivit något därefter (eller, för den delen, som om Steiner själv inte byggt vidare på föregångare inom bildningstraditionen). Litteraturen vi använder i lärarutbildningarna är exempelvis huvudsakligen texter från 2000-talet. Steiner läser vi i original vid ett fåtal tillfällen, framför allt eftersom det vore lite underligt om man inte alls tog del av pedagogikens ursprungliga presentation. Mycket som på Steiners tid var oproblematiskt (eller åtminstone inte odelat negativt) är idag, mot bakgrund av 1900-talets brott mot mänskligheten och mot bakgrund av allt som hänt i forskning och filosofi, helt enkelt inte relevant, gångbart och/eller meningsfullt. Steiner hade exempelvis ett sätt att tala om egenskaper och typologier hos människor som definitivt inte var avsett att vara exkluderande eller kategoriserande utan där syftet uttryckligen var att tillhandahålla begreppsliga verktyg för lärarna så att de bättre kunde stödja sina elevers utveckling. Detta sätt att tala om människan är trots det idag överspelat. För det första eftersom 1900-talets historia alltför ofta visat oss hur riskabelt det är med typologier även om de i waldorfsammanhang har varit relativt oskyldiga som exempelvis de fyra temperamenten (jag menar oskyldiga eftersom det aldrig handlat om några rasbiologiska typer eller liknande, värderande kategoriseringar). För det andra eftersom man i pedagogisk forskning idag har ett mycket mer relationellt perspektiv där det framstår som okunnigt att tilldela barn egenskaper som ”bråkig” eller ”snäll”. Man talar istället för det mesta om att barnet utvecklar ett bråkigt beteende i vissa sammanhang. Det relationella perspektivet har hela tiden funnits mer eller mindre uttalat även i waldorfpedagogiken men eftersom man länge uttryckte sig i icke-relationella termer så har det lätt kunnat förbises.

Ännu mer bisarrt blir det när man ”läser” waldorfpedagogiken kritiskt genom att citera ur föredragsserier Steiner höll som inte på något sätt har med pedagogik att göra. Tror man på allvar att blivande waldorflärare läser samtliga 6000 föredrag och mer än 30 böcker? Man borde åtminstone ha sansen att be om litteraturlistorna till waldorflärarutbildningen och sen läsa det som lärarstudenterna faktiskt tar del av. Här rör det sig inte längre om en seriös kritisk läsning utan snarare om oärlighet. Waldorfpedagogiken har som sagt aldrig varit en trojansk häst för religiös sekterism och någon sorts dogmatisk världsåskådningsundervisning. Det finns, så vitt jag vet, ingen empirisk forskning som ger belägg för det utan tvärtom, all den som finns ger motsatt indikation.

Waldorfpedagogiken har inte heller varit en oas mitt i världens förfärliga materialism. För det första eftersom ”världen” inte bara är materialistisk och det finns mycket i skolväg utanför waldorfsammanhang som är föredömligt (säkert på ett sätt vi skulle vinna på att lära oss av). För det andra eftersom de enskilda skolorna bara i begränsad utsträckning kan jämföras med oaser. Metaforen haltar alltså. Hade skolorna varit oaser eller öar så hade waldorfelever efter sin skoltid haft svårt att finna sig till rätta i samhället. Verkligheten är raka motsatsen för det mesta. Vilket förstås inte betyder att de elever som upplevt just svårigheter i att passa in efter skoltiden har fel. Men man måste skilja på enstaka fall och en statistiskt säkerställbar trend. En bättre metafor vore kanske att likna waldorfskolorna vid teaterscener på vilka samhällets hela bredd av värderingar, perspektiv och kulturer är aktiva. Waldorfpedagogiken är då ett försök att ge detta skådespel mening, djup och sammanhang men inte genom att tvinga in det i en bestämd berättelse (den antroposofiska) utan genom att ge deltagarna verktyg att själva förstå sin roll och bestämma hur de vill att den ska gestaltas.

 

PS

Det är i detta sammanhang talande att den nyligen avslutade granskningen av de svenska waldorfskolorna genom Skolinspektionen främst resulterat i kritik av brister i undervisningspraktiken (timplaner, arbetet med IKT) snarare än i världsåskådningsfrågor (att exempelvis temperamentsläran är ett framträdande inslag) eller värdegrunden (som vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet).

 

Referenser:

Josselson, R. (2004). The hermeneutics of faith and the hermeneutics of suspicion. Narrative Inquiry 14(1), 1-28.

Liebenwein, S., Barz, H., & Randoll, D. (2012). Bildungserfarungen an Waldorfschulen. Wiesbaden: Springer. Finns tillgänglig som pdf: https://www.phil-fak.uni-duesseldorf.de/fileadmin/Redaktion/Institute/Sozialwissenschaften/BF/Barz/Kolumne/Bildungserfahrungen_an_Waldorfschulen.pdf

Rawson, M. (2021). Steiner Waldorf pedagogy in schools: A critical introduction. New York: Routledge.

 

Bloggen

Birgitta Carlgren In memorian

Birgitta Carlgren In memorian

Birgitta Carlgren. Foto: Göran Sjölin (2014)

Birgitta Carlgren gick bort i maj 2021. Det har tyvärr dröjt ända till nu innan det kommer minnesord:

Birgitta Carlgren In memoriam

Birgitta Carlgren (22/7 1928 – 8/5 2021)

Birgitta Carlgren, som föddes i Stockholm 1928, visste tidigt, redan i småskolan, att hon ville blir lärare. Efter ett besök på Viggbyholmskolan visste hon också att hon önskade verka på en skola där konst och hantverk var självklara delar av skolan och det som eleverna skulle möta. Hon tänkte då att hon måste göra vad hon kunde för att starta en sådan skola.

Hon började på lärarutbildningen vid Stockholms högskola som det då hette. Vid ett möte i litterära föreningen i början av 50-talet träffade hon Frans Carlgren, som 1955 blev hennes man. Genom honom kom hon i kontakt med Kristofferskolan i Stockholm som då var i sin pionjärfas. Detta blev hennes ingång till antroposofin och waldorfpedagogiken som hon sen kom att arbeta med hela sitt liv. Birgitta tillbringade också en tid i Stuttgart för att utbilda sig inom waldorfpedagogik.

Efter några år på en gård på landet utanför Kungsängen flyttade familjen, med nu tre barn till Bromma. Det blev sen en flytt till Järna då Frans arbetade på Steinerseminariet där. 1990 kom familjen tillbaka till Bromma. Under hela den här tiden arbetade Birgitta fortsatt på Kristofferskolan. Hon kom att arbeta där i hela 40 år (1954–1994).

Birgitta var också under flera år medansvarig för klasstimmarna som hölls i Stockholm.

Birgitta blev efter att har undervisat till och från på Kristofferseminariet, år 1989 tillfrågad om att gå in i en mer ansvarsbärande roll där. Kristofferseminariet var den waldorflärarutbildning som 1980 grundades av framför allt lärare på Kristofferskolan, helt enkelt på grund av ett stort lärarbehov. Många waldorflärare mötte under sin utbildning Birgitta där och jag träffar ofta kollegor runtom som talar med värme om henne. Hon tog läraruppdraget på största allvar – elever var i skolan för att lära och utvecklas och det var lärarens ansvar att möjliggöra det.

Mitt första möte med Birgitta Carlgren ägde rum våren 1991 för ett samtal inför att jag skulle börja på just klasslärarutbildningen vid Kristofferseminariet. Redan i det första mötet lyste värme, humor, skärpa, bildning och kunskap fram. Hon lyckades förena saklighet, mänsklighet och omtanke. Under utbildningens gång fick vi ta del av hennes kunskaper inte minst i historia, religion och svenska. Det var också befriande och viktigt hur hon förhöll sig till antroposofin och waldorfpedagogiken; öppet, osentimentalt, ödmjukt och helt odogmatiskt samtidigt som det fanns en självklar förbundenhet med uppgiften som inte bara lärare utan just som waldorflärare. Som student och medmänniska gavs man kunskaper, möjligheter och frirum. Vi talar ibland om waldorfpedagogiken som en kulturimpuls. Jag tänker att Birgitta var en kulturbärare i ordets bästa bemärkelse. För mig personligen var hon på många sätt en förebild och avgörande för mitt val att efter klasslärarutbildningen fortsätta som waldorflärare och så småningom som waldorflärarutbildare.

Kristofferseminariet kom så småningom att utvecklas till Waldorflärarhögskolan. De senaste åren hade vi på WLH glädjen att få möta Birgitta regelbundet på det vi kallar onsdagskaffet. På onsdagskaffet samlas flera tidigare och nuvarande kollegor och Birgitta var en trogen deltagare. Vi som arbetar på WLH idag lutar oss mot det arbete som våra tidigare kollegor har gjort. Vi gör säkerligen mycket på andra sätt än de – så måste det vara – men det finns en gemensam förbundenhet med uppdraget att vilja skapa en bra lärarutbildning och i förlängningen bra förskolor och skolor för barn och elever. Att få ta del av Birgittas erfarenheter var viktigt och värdefullt och det var också viktigt för oss att Birgitta skulle känna att hon var en del av det som finns idag även om hon inte var verksam längre. Vi kommer att sakna henne på onsdagarna när vi så småningom återupptar onsdagskaffet efter pandemin. Jag – vi är också djupt tacksamma för allt hon har gjort för waldorfskolorna i Sverige och betytt för många personligen.

Jag har här försökt att ge några glimtar och förstår att det är mycket annat och mer som skulle kunna sägas om Birgitta och hennes långa liv. Det här är några personliga tankar som är en del av en mycket större bild.

Det är nu en tid sedan Birgitta gick bort; 8 maj 2021. Vi sänder våra varma tankar till familjen och vill att ni ska veta att vi är många som bär Birgitta med oss i ljust minne.

 

Caroline Bratt

Rektor Waldorflärarhögskolan

 

 

 

 

Bloggen

Remissyttrande till Promemorian U2021/03373 Professionsprogram för rektorer, lärare och förskollärare

Remissyttrande till Promemorian U2021/03373  Professionsprogram för rektorer, lärare och förskollärare

Remissyttrande till Promemorian U2021/03373, Professionsprogram för rektorer, lärare och förskollärare

I slutet på oktober sände WLH, WSF och RWS in ett remissyttrande till den så kallade professionsutredningen. För den intresserade finns det att läsa genom att klicka på länken: Remissyttrande U2021_03373_WLH_WSF_RWS.

Caroline Bratt, rektor WLH