Waldorflärarhögskolan

NU2014 är en konferens för de som arbetar med högskolepedagogisk utbildning och utveckling. Konferensen anordnades i år av Umeå universitet, Luleå tekniska universitet, Mittuniversitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet. En av sponsorerna är Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF).

Den övergripande rubriken för årets konferens var Lärande kulturer. Under denna rubrik samlades sex mer preciserade teman: Pedagogiskt ledarskap, Utbildning 2.014, Lärares kompetens, Den lärande organisationen, Akademiska kulturer samt Kvalitet och utvärdering.

Karl Larsson och jag reste till Umeå för att delta för WLH:s räkning. Här vill jag sammanfatta något av konferensens innehåll. Det presenterades ett stort antal studier – att ta del av allt är en omöjlighet. Vi valde att fokusera på presentationer under rubrikerna Akademiska kulturer och Kvalitet och utvärdering. Det var dessutom några större gemensamma föreläsningar. Jag fokuserar här på tre av de fyra av huvudtalarnas föreläsningar.

Johan Alvfors representerade Sveriges förenade studenter (SFS). Han talade bl a om betydelsen av pedagogisk kompetens hos de som undervisar på landets högskolor och universitet. SFS önskar att det ska bli obligatoriskt med en kurs i pedagogik för högskolelärarna. Han tog också upp vad det betyder att undervisning är tillgänglig utifrån ett diskrimineringsperspektiv. Hittills har det mest gällt den fysiska miljön, men nu vill man vidga detta till att omfatta undervisningen/innehållet. Det är t ex viktigt att vara tydlig med instruktioner och att kunna dela ut förhandsmaterial.

Johan Alvfors kom in på vad det betyder att utbildningen är studentcentrerad, att sätta studentens lärande i centrum. Med det följer frågor kring vem som har ansvar för studenten och hens lärande och kunskaper. Johan Alvfors citerade Agneta Stark som har sagt att studenten måste ses som medkonstruerande i akademin. Men vad som ska vara i centrum kan diskuteras. För den som vill läsa en text där Johan Alvfors tankar problematiseras rekommenderar jag konferensdeltagaren Eddy Nehls blogg.

SFS vill också att det ska utarbetas kriterier för pedagogisk skicklighet, krav på pedagogisk portfölj och belöningssystem för pedagogisk skicklighet.

Högskolor och universitet ska ju beakta undervisningsskicklighet vid tillsättning av tjänster, men jag menar att det finns en risk med att tron på kriterier och mätbarhet gör att man missar målet. Frågan om mätbarhet och styrning var något som två av de andra huvudtalarna hade som bärande teman i sina föredrag.

Christina Segerholm (rektor vid Mittuniversitetet) talade under rubriken ”Hur lydiga ska vi vara? En analys av de senaste decenniernas nationella (kvalitets)utvärderingar av högre utbildning i Sverige”. Sven-Eric Liedmans (prof emeritus i idéhistoria) avslutande föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” anknöt väl till Segerholms föreläsning.

Christina Segerholm riktade en svidande kritik mot den ökade styrningen av universitet och högskolor. En styrning som döljer sig bakom begreppet kvalitetsarbete. Hon ifrågasatte vilka värderingar som ligger bakom kvalitetsarbetet och tog upp bland annat ekonomi, resursfördelning, New public management (NPM). Det finns en tendens att se högre utbildning som en vara som studenten köper och med det riskeras själva tanken med bildning och utbildning.

Christina Segerholm menar att man kan se en tydlig utveckling från ett mer kollegialt styre till linjestyrning. Några av de jämförelser hon gjorde var:
Kollegial samverkan contra styrning/direktiv från administration
Auktoritet/kunskap contra formell auktoritet
Kollektivt ansvar contra ökat individuellt ansvar
Sakargument contra politisk vilja
Peer-review contra expertpanel

Christina Segerholms föreläsning finns att lyssna på här.

Det finns naturligtvis många nyanser i detta, men tendensen är tydlig.
Jag menar att man kan se många likheter med utveckling som varit inom skolväsendet. Jag tycker också att jag kan se att högskola/universitet i viss mån bidragit till den utvecklingen inom skolan genom att delta i den allmänna klagosången kring svensk skola. Det har i sin tur bidragit till en ökad styrning av förskollärar/lärarutbildningar. Här finns utrymme till en viss självrannsakan, men också möjlighet till förändrat förhållningssätt och handlande.

Ett problem är att det enligt min uppfattning inte primärt handlar om skola eller högskola. Det handlar om en kunskaps- och samhällssyn som slår mot både skola och högskola och där båda dessa stora utbildningsbärare skulle kunna ta sig an dessa frågor gemensamt i mycket större utsträckning än vad som hittills varit fallet.

Sven-Eric Liedmans föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” stärker mig i min uppfattning. Han klargjorde från början att det han talade om inte handlade primärt om högskola utan om synen på kunskap, bildning och utbildning. Hur skiljer man på bildning och utbildning och hur bereder man plats för båda inom ramen för våra utbildningsinstitutioner? Mot slutet av sin föreläsning tog han upp det han ser som skolans uppgifter: att förbereda elever för en god framtida yrkesverksamhet, att utbilda goda och medvetna samhällsmedborgare samt att möjliggöra ett rikare liv. Han menade att idag har man fokus på den nog så viktiga första uppgiften, medan man har tappat bort de andra minst lika väsentliga.
Sven-Eric Liedman tog upp det han menar är Nordens enda bestående bidrag till utbildningens historia; folkbildningstanken. Den bygger på en syn där bildning alltid är öppen för ny kunskap. Där kunskapen är oändlig och genomsyrar människans tänkande, arbete och hela liv. Han avslutade sin föreläsning med orden: Kunskapens vägar är omvägar. Hans föreläsning går att ta del av här.

Sven-Eric Liedman

Förutom dessa föreläsningar var det flera presentationer som gav oss uppslag och inspiration till saker som vi måste utveckla och arbeta med på WLH. Vi blev också stärkta i att vi faktiskt arbetar med frågor som även andra högskolor och universitet kämpar med. WLH har en i jämförelse med andra förskollärar/lärarutbildningar unik koppling till och erfarenhet av praxis. Den är omätbart värdefull när vi nu arbetar med att utveckla en utbildningsinstitution i ett akademiskt sammanhang.

För oss med identitet i pedagogiken – antingen det är waldorfpedagoger eller andra pedagoger – är det påtagligt hur ämnesexperter/forskare trevar sig fram efter god pedagogik. Här är nog pedagoger villiga att hjälpa till om de får och det tas emot.

Jag slogs också av att när folk hörde var vi kom ifrån så var den generella reaktionen positiv och nyfiken. Det kommer att finnas anledning att ha kontakt med flera av dessa personer igen under åren framöver. NU2016 kommer att anordnas av lärosätena i södra Sverige. Då hoppas jag att någon utav WLH:s medarbetare inte bara kommer att lyssna utan också kommer att hålla en presentation som andra kan ta del av!

Caroline Bratt, rektor

Utsikt från hallen på Karlaganen

Förra året var WLH för första gången representerat i Almedalen. Inför det seminarium som då hölls träffades representanter för Montessori-, Freinet- och waldorfpedagogik. Det var första gången som dessa talade tillsammans inför politiker inom ramen för Idéburna skolors riksförbund.

Även i år har waldorfpedagogiken på olika sätt synts i Almedalen. Vi – WLH, waldorfskolefederationen, RWS – har deltagit i två seminarier – det ena arrangerat av Idéburna skolors riksförbund och det andra ordnat av tankesmedjan Trialog tillsammans med Idéburna skolors riksförbund och Famna. Dessutom har Värna arrangerat seminarium liksom Ekobanken.

Det första seminariet med titeln ”Besök en waldorfförskola och diskutera frihet för alternativ pedagogik” hade karaktären av ett öppet hus med samtal. Det ägde rum på Karlavagnen – en waldorfförskola strax utanför muren i Visby. Där samlades ca 30 personer i en underbar miljö som utstrålade just de livskvalitetsvärden som vi har velat lyfta fram i de seminarier vi har deltagit i. Vi bjöds på god och vacker mat av några av medarbetarna på Karlavagnen – stort tack till dem! Vädret tillät att vi satt i trädgården och det pågick många samtal under det stora valnötsträdet. Vi fick sen tillfälle att gemensamt samtala om frågor som vi menar att Idéburna skolors riksförbund skulle kunna arbeta vidare med.

Frågor som kom upp och som styrelsen för Idéburna Skolors Riksförbund får ta med sig hem var:
•    Frågan om rekrytering av förskollärare/lärare – kan vi hitta sätt som skulle stödja rekrytering? Förskolor/skolor står inför stora pensionsavgångar. Frågan om rekrytering av lärare är akut och svårlöst!
•    Vi skulle behöva se om man kan arbeta för att lärarkompetensen breddas i den bemärkelsen att lärarutbildning skulle behöva omfatta en större bredd än den gör idag, så att lärarna får en bredare behörighet (här är ju waldorfklasslärarnas bredd ett exempel på just detta).
•    Kan man arbeta för utbildningar som går att kombinera med arbete i pedagogisk verksamhet? En slags in-service training (det har ju just waldorf stor erfarenhet av).
•    Vi diskuterade förstelärartjänsterna. Idéburna skolors riksförbund har intagit en officiell hållning i frågan och den bejakades. Den innebär att man vill att beslut om användning av medel till förstelärartjänster ska överlåtas till den enskilda skolan. Vi skulle vilja att man såg över möjligheterna för utveckling inom pedagogyrken, snarare än karriär.
•    Frågan om statistik kom upp. Det är ett problem att man inte skiljer på statisken för vinstutdelande och icke vinstutdelande verksamhet. Viktigt att förbundet bevakar och driver på frågan.
•    Kan vi stödja framväxt av nya pedagogiska alternativ?
•    Kan förbundet erbjuda kurser om alternativ pedagogik? Skulle det även kunna vara ett sätt att rekrytera nya lärare till de idéburna verksamheterna? Skulle detta kunna göras regionalt? Det finns stor kompetens bland medlemmarna som skulle kunna bidra i sådana kurser.
•    Famna har ledarskapsutbildningar. Skulle dessa vara av intresse även för Idéburnas medlemmar? Svar: ja. (Famna är en intresseorganisation för idéburen vård och omsorg.)

Det andra seminariet, som ägde rum på universitetets lokaler inne i Visby, hade en helt annan karaktär. Titeln var: ”Livskvalitetsvärden inom förskola, skola, vård och omsorg – hur kan vi skapa bättre spelregler för idéburen, icke vinstdriven verksamhet?”.

Temat var här hur förutsättningarna för idéburna verksamheter ser ut idag och hur vi menar att de skulle behöva ses över från politiskt håll. Den ökade styrningen och kontrollen försvårar för de idéburna verksamheterna att förverkliga och erbjuda just alternativa idéer. Det gäller både ur ett ekonomiskt och organisatoriskt samt ett innehållsmässigt perspektiv. Idéburna verksamheter är ofta småskaliga. Som icke vinstutdelande är det också svårare att komma igång med en verksamhet eftersom möjligheterna till startkapital och lån svåra.

Man har också ofta en annan syn på hur medarbetare och brukare ska kunna delta i utformningen av själva verksamheten. Ett exempel är att skolor skulle vilja förfoga över de medel som är avsedda för förstelärartjänster och besluta hur de bäst främjar verksamheten.

Den ökade kontrollen av förskolor och skolor gör det svårare att arbeta med alternativa metoder. T ex nämndes den stora omfattningen av nationella prov som en sådan begränsning.

Seminariet inleddes av Håkan Wiclander (ordf Idéburna Skolors Riksförbund) och Thomas Schneider (Famna) som beskrev idéburna verksamheters framväxt och förutsättningar. De tog också upp behovet av politiska beslut som kan stödja möjligheterna för idéburna verksamheter att starta och utvecklas. Thomas Schneider framhöll att regleringarna bör gagna verksamheterna. Efter dessa inledningar lyfte Inger Nordheden (Freinet), Inger Bjuv (Montessori) och Britta Drakenberg (waldorf) kort fram några aspekter utifrån alternativa pedagogikers perspektiv. En sådan gällde behovet att möjliggöra utbildning av pedagoger inom alternativ pedagogik. Här har waldorfpedagogiken nått framgångar, men behovet av utbildning är stort inom t ex Montessoripedagogik.

Inger Nordheden (Freinet), Britta Drakenberg (waldorf), Inger Bjuv (Montessori)

En lång rad av politiker från riksdagens utbildningsutskott hade tackat ja till att delta i seminariet: Michael Svensson (M), Roger Haddad (Fp), Jabar Amin (Mp), Cecilia Dalman Eek (S) och Ulrika Carlsson (C). Dessutom deltog Ida Legnemark (V) och Anders Sellström (Kd) samt två representanter från SKL.
De framhöll alla vikten av valfrihet och mångfald trots sina olika partipolitiska och ideologiska tillhörigheter. Synen på vinstutdelning i välfärdssektorn skiftade, men de var alla öppna för behovet av just idéburna verksamheter och att förutsättningarna för dessa måste kunna ses över. På direkt fråga om de var villiga att tillsammans med verksamheterna diskutera hur man skulle kunna se över kontroll- och kvalitetsutvärdering av förskola/skola svarade de alla ja. Detta ska alltså följas upp efter valet.

Ett par av riksdagsledamöterna sade att idéburna verksamheter måste dels beskriva sina idéer bättre och syftet med dem samt att vi måste vara tydliga med vilka regeländringar/förutsättningar vi menar behövs – t ex speciella fonder för att möjliggöra start av idéburen verksamhet, statistik som gör skillnad på vinstutdelande/icke-vinstutdelande förskolor/skolor.

Det är helt klart att det senaste årets debatt kring vinst inom välfärd ökar även det politiska intresset för idéburna verksamheter. Även de politiker som inte är emot vinstuttag kunde nu uttala att de ser att förutsättningarna kan se olika ut för olika typer av verksamhet.

Utöver dessa seminarier deltog vi ett antal andra seminarier. T ex hade Newmaninstitutet – en liten högskola med ca 100 studenter med inriktning på teologi – ordnat ett antal intressanta seminarier på tema ideologier. Qaisar Mahmood, som skrivit boken Jakten på svenskhet och Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, samtalade om de meningsskapande berättelserna. Hur kan vi arbeta medvetet med att skapa berättelser som inkluderar fler människor? En fråga av stor pedagogisk relevans idag.

Qaisar Mahmood och Ola Sigurdson

Andra teman som vi tagit med oss hem är t ex ljudmiljön i våra skolor – hur ser de fysiska förutsättningarna ut i våra förskolor och skolor? Ca hälften av alla Sveriges skolor uppfyller inte minimikraven vad gäller ljudmiljö. Jag anar att det finns en del att göra även på våra waldorfskolor. Hur kan man förbättra ljudmiljön? Och hur kan vi utveckla hur vi använder och vårdar våra röster bättre, även i våra utbildningar?

Vi fick tillfälle att tala med representanter för Sveriges universitets- och högskoleförbund. SUHF hade också en intressant diskussion om lärosätenas frihet – hur stor är den egentligen? Vi tog del av ett av de många seminarierna om Pisa – det gav trots allt som redan skrivits och sagts en del nya perspektiv.

Jag konstaterar igen att Almedalen är en speciell mötesplats. Det finns sidor som känns skrämmande och obehagliga som att se Svenskarnas parti ta plats. Men det finns också möjligheter att vara med i ett sammanhang där folkrörelser, politiker och demokratiska värden är starkt närvarande. Genom att vara aktiv och närvara i andras arrangemang har man möjlighet att slå hål på en del fördomar om waldorfpedagogik samt lära sig en hel del av intresse för WLH och waldorfutbildningarna. Jag har här försökt att ge några glimtar av det.

Vi har nu sommarstängt på WLH. Vi är tillbaka 4/8. Det finns platser på en del av våra utbildningar och kurser. Hör av dig om du är intresserad!

Jag önskar er alla fortsatta sköna sommardagar!

Caroline Bratt, rektor WLH

Inga kungar här.

Många av de frågor som vi får från kollegor i förskolor och skolor gäller den om akademisering av utbildningarna. Ruhi Tyson, en av Waldorflärarhögskolans medarbetare, belyser här några för oss viktiga aspekter på just akademisering:

WLH och akademiseringen av lärarutbildningarna

En trend i Sverige och utomlands har under flera decennier varit förskjutningen av flera yrkesutbildningar i en mer akademisk riktning. Några av de mest avgörande exemplen utgör nog sjuksköterske- och lärar- (inbegripet förskollärar)utbildningarna.

I båda fallen har man uppmärksammat de svårigheter som uppstår när yrken med omfattande inslag av praktiskt kunnande ska lägga mer och mer tid på bokligt vetande och författandet av enklare forskningsarbeten. Risken är överhängande att man utbildar människor som vet vad som ska göras men som saknar färdigheterna att faktiskt göra det.

För många akademiska institutioner är det en utmaning att utvecklas i en mer praktikorienterad riktning. Det är inte heller fullständigt självklart att den akademiska vägen/traditionen är den enda bildningsvägen som leder till de färdigheter, förmågor och kunskaper som associeras med vetenskaplighet, dvs. sådant som systematik, utvecklings- och utvärderingsvilja och bättre kännedom om forskningsläget i pedagogik samt förmåga att omsätta detta i praktiken.

Waldorflärarhögskolan brottas förstås också med dessa frågor.

För oss har det varit, och förblir, en grundläggande utgångspunkt att problematiken inte är där för att undvikas utan för att bemötas. Inte enbart för att vi eftersträvar att jämställas med övriga lärar- och förskollärarutbildningar.  Vi menar också att den särskilda betoning på det praktiska (inte minst det estetisk-praktiska) som alltid funnits inom waldorflärarutbildningar gör oss särskilt känsliga för riskerna med en akademisering och att vi därför har ett ansvar att utveckla utbildningsformer som kan vara inspirerande också för andra.

Det odelat positiva med akademiseringen av just Waldorflärarhögskolan är de krav som det ställer på oss att utveckla våra kursplaner, formerna för våra prövningar, ja allt det som har med de formella strukturerna i våra utbildningar att göra. Att tala om detta i termer av akademisering förvirrar snarast. Det vore precis likadant om våra utbildningar skulle bli mer systematiskt formaliserade hantverksutbildningar (åtminstone så som hantverksutbildningar formaliseras i Tyskland). Det handlar alltså mer om att lyfta nivån på vad som menas med yrkesutbildning, något som vi har svårt att se det negativa i. Erfarenheten är snarare att den som vant sig vid diffusa eller non-existenta kursplaner, osv. liknar de hantverkare som kanske är mycket skickliga men som inte lärt sig att bry sig om sina verktyg.

En första stor fråga är hur vi kan förlika ett krav på akademisk utbildning med ett behov av närmast konsthantverklig bildning (vi har medvetet bytt plats på termerna utbildning och bildning).

Det är inte i första hand en abstrakt fråga för oss att diskutera utan en praktisk fråga där det handlar om att hitta fram till meningsfulla sätt att hantera spänningen mellan det akademiska och det yrkespraktiska (givetvis är akademisk utbildning också yrkespraktisk men framför allt i relation till akademiskt arbete, inte så mycket i relation till det arbete som sker i förskolan, skolan eller i ett vårdsammanhang).

Här finns det inga enkla programmatiska lösningar, själva kravet på en sådan vore ett uttryck för just de mer negativt abstrakta sidorna av akademiskt vetande. Återigen, den som har erfarenheter ur mer praktiskt (i bemärkelsen manuella) orienterade yrkesutbildningar vet att generaliseringar och regler är något som gäller för lärlingar på grundnivå innan de blivit så pass bekanta med sitt material att de överhuvudtaget kan varsebli de små nyanser som gör varje arbete unikt.

Eftersom vi gjort jämförelser med just hantverksutbildningar så kan det vara värt att betona beröringspunkterna med det akademiska, inte minst då det ibland fortfarande råder en uppfattning om att hantverken snarare utgör motsatsen: utpräglat icke-verbala, närmast anti-rationalistiska och relativt kunskapslösa, färdighetsbetonade, utbildningar. Det går förstås att hitta sådana exempel men ett dåligt exempel är inte precis generellt uttryck för något. Man kan också söka efter särskilt goda exempel som säger något om potentialen i något. De goda exempel på hantverksutbildningar vi sett omfattar alla en systematisk genomgång av det kulturella, historiska och vetenskapliga vetande som olika material, arbetsuppgifter, verktyg, mm. förkroppsligar. Men de gör det utifrån sina egna förutsättningar och inte genom att någon utomstående helt kontextlöst har ympat in ett generellt kursplaneinnehåll. I värsta fall gör akademisering kunniga och skickliga människor i ett svep kunskapslösa.

Vår ambition är alltså här att utveckla en verksamhet som erkänner värdet och behovet av det estetisk-praktiska kunnande som en lärare behöver utan att vi därför måste vända oss mot uppgiften att integrera ett akademiskt innehåll och arbetssätt i våra utbildningar.

En andra viktig fråga eller uppgift vi har att brottas med är den med en akademisk institution förbundna forskningsanknytningen, dvs. vår uppgift att stödja och bedriva relevant forskning.

Det är en uppgift som har många sidor.

Det behövs former att tala om waldorfpedagogisk praktik och de därmed förbundna föreställningarna som är genomskinliga för utomstående, vi ser här att mycket i vår nästan hundraåriga praktik visat sig värdefullt på ett sätt som också andra skulle ha glädje av.

Eftersom waldorfpedagogiken i stor utsträckning utgör en tradition ungefär på samma sätt (återigen) som ett hantverk så betyder också forskningsanknytningen att vi mer systematiskt kan granska den. Hantverkens styrka har funnits just i den nära förbindelsen av praktiken med kunskaperna om vad man gör, svagheten i att man många gånger hittar varianter av praktik och kunnande som inom ramarna för en tradition är föråldrade, bygger på missförstånd eller som fastnat i en allmänt konservativ inställning.

Men kanske framför allt, det finns så många områden i det waldorfpedagogiska som behöver uppdateras, utvecklas och undersökas att det, om något, snarare tagit oss för lång tid att påbörja ett alldeles nödvändigt forskningsarbete.

Ordet forskning är, precis som akademisering, en term som är långt ifrån entydig. I de fall när forskningsanknytning inte fungerat så väl så har ofta följande orsaker spelat en roll:

Forskningen har hamnat för långt bort från praktiken och kommit att upplevas, av de som arbetar som sjuksköterskor eller förskollärare och lärare, som mest ett sätt för forskarna att föra en diskussion internt och för sig.

Forskningen har utförts av personer som inte själva har anknytning till det arbete som utförs. Det leder i sin tur till att många frågor ställs och definieras, inte av de som är verksamma, men av andra som då också ges makten att delvis kontrollera den praktik som de forskar kring. Ett vanligt fenomen exempelvis inom forskning kring yrkesutbildningsfrågor.

Att forskare ska inta en kritisk hållning har emellanåt fastnat i en tolkning av kritisk i betydelsen misstänksam och misstrogen. I praktiknära forskning upplevs det, inte helt oväntat, som både otrevligt, svekfullt och som översitteri. Det kan förstås vara nog så berättigat i bestämda sammanhang och situationer men det är inte på något sätt den enda formen av kritisk hållning.

Med andra ord, forskning är inte oproblematiskt som praktik, men det är det ingen praktik som är. Därför är det än mer viktigt att vi inifrån waldorfskolerörelsen utvecklar en rik forskningspraktik som inte är inåtvänd med syfte att försvara en befintlig tradition utan en forskningspraktik som i arbetet med densamma upptäcker nya infallsvinklar, nya arbetssätt och nya pedagogiska frågor att ta itu med. Waldorfpedagogik är inte en ideologi att försvara genom forskning men ett (flera) perspektiv på människan som gör det möjligt att ställa vissa frågor och eftersom det perspektivet inbegriper att människan är en gränslös gåta så finns det heller inga gränser där vårt frågande och forskande kan bli färdigt och avslutat.

Ruhi Tyson