Blogg – Sida 9

Första hösten med Itslearning – WLH:s nya lärplattform

När jag började på Waldorflärarhögskolan skedde mycket av kontakten med studenter, uppgiftsinlämning och återkoppling via mail. Information lades upp på hemsidan men var inte helt lätt att hitta. Information som skulle ut tog olika vägar. Beslutet om att satsa på en lärplattform fattades och vi var alla med och tyckte till och provade olika varianter. Vi kom fram till att Itslearning var tydligast och bäst passade våra önskemål och behov.

Många skolor och högskolor arbetar med lärplattformar. Där har man möjlighet att samla information, resurser och material som rör utbildningen. Det blir en samlad kontaktyta mot studenterna istället för flera. I lärplattformen finns bl.a. meddelandefunktion och kalenderfunktion utöver den kursinformation som läggs in.

I början tänkte jag nog att det skulle bli en faslig massa jobb. Att allt det där som jag hade i mappar på datorn, i pärmar i hyllan och i högar på min arbetsplats plötsligt skulle samlas på ett ställe. Och jag skulle ordna in det i en form som någon annan bestämt.

Vi som arbetar på WLH började med att gå kurs under våren och sedan långsamt men säkert bekanta oss med strukturer och funktioner i den nya lärplattformen. När vi kom tillbaka från semestern skulle allt läggas upp och stoppas in. Scheman skulle läggas in och studie-handledningar skulle upp. Och allt möjligt annat. Efter att ha fått klart för mig hur det fungerade, någorlunda, och fått möjlighet att öva tillsammans med mina kollegor märkte jag till min glädje att det verkligen fungerade. Kurserna fick en struktur, jag fick ordning på allt material och alla uppgifter. Och dessutom underlättar den kontakten med studenterna. En tydlig och enkel lärplattform med många möjligheter. Jag upptäcker hela tiden nya. Känner mig stolt och lite mallig över att kunna länka något i ett anslag så att studenterna kan klicka sig direkt dit.

Vi tänkte nog också till en början att det skulle ta tid för studenterna. Tid att lära sig, vänja sig och liksom byta spår. Men studenterna har överraskat oss med att lära sig fortare än vi. Och vara positiva. Vi får glada tillrop under våra utbildningshelger och studenterna rör sig lätt mellan de olika ytorna i plattformen och använder dess funktioner. WLH har genom Itslearning gått in i en ny tid. För de flesta studenter innebär det ökad tillgänglighet men för några innebär det motsatsen. I de fall måste vi kompensera och hjälpa till så gott vi kan.

Jag har fortfarande kvar mina pärmar men högarna på skrivbordet har märkbart minskat.

Åsa Månsson

Utbildningsansvarig, klasslärarutbildningen

Angående kommande UKÄ-tillsyn

I och med att WLH 2012 genom regeringsbeslut beviljades studiemedelsrätt (CSN) ställdes vi under statlig tillsyn. Det var då Högskoleverket som skulle utöva tillsynen. Högskoleverket har sen dess omvandlats och det är nu Universitetskanslersämbetet (UKÄ) som ska utöva tillsyn.
Eftersom WLH inte har haft tillsyn förut och eftersom UKÄ inte har en färdig modell för hur tillsyn ska utövas över en institution som WLH var det viktigt att tillsammans se över förutsättningar och möjliga tillsynsmodeller. WLH är ju speciellt på så sätt att vi inte är en ackrediterad högskola med examensrätt, men ändå bedriver förskollärar/lärarutbildning som genom särskild skrivning i lag/förordning ger behörighet att arbeta i waldorfpedagogisk verksamhet.
Onsdag 19/8 var Karl Larsson och jag därför på ett första möte med tjänstemän på UKÄ. Syftet med mötet var att få en tydligare bild av vad en tillsyn kommer att innebära, dvs. hur den kommer att gå till, vad som kommer att bedömas, samt att få en uppfattning om eventuell tidpunkt för tillsyn.
Vi uppfattade vid mötet förståelse för de speciella förutsättningar som råder för WLH. WLH är en liten organisation som genom politiskt beslut fått ett särskilt uppdrag att utbilda förskollärare och lärare till de waldorfpedagogiska verksamheterna, trots att vi inte har ackrediterade utbildningar. WLH måste inte följa de vanliga examensordningarna för förskollärare/lärare, men har samtidigt skyldighet att hålla en kvalitet som anses rimlig för förskollärar/lärarutbildning. WLH:s vilja att utveckla utbildningarna var en starkt bidragande orsak till att offentlig finansiering beviljades.
UKÄ informerade att man planerar att påbörja en tillsyn av WLH i slutet av 2015 och att processen beräknas ta ca 6 månader. Tillsynen syftar till att följa upp att WLH lever upp till kraven som följde med beslutet om finansiering och till att hjälpa oss att identifiera och arbeta med utvecklingsområden.

Tillsynen kommer att bestå av två delar:
1. Den ena delen är mer strikt juridisk och görs av jurister på UKÄ. Den innebär att man bland annat kontrollerar att vi har de dokument vi är skyldiga att ha (såsom programöversikter, kursplaner, policydokument etc), att våra studenters rättigheter säkras och att vi har lärare med särskilt utbildningsansvar över de olika utbildningarna.
2. Den andra delen är en granskning av kvaliteten på utbildningarna. Den granskningen samordnas av tjänstemän på UKÄ, men utförs framför allt av 2-3 externt tillsatta bedömare. Dessa är personer med bakgrund från universitet/högskola och erfarenhet av bedömningsarbete. I vårt fall även med särskild kunskap om pedagogiska utbildningar. Vi får inte vara med och tillsätta dessa personer, men ges tillfälle att yttra oss till förslagen.

Man kommer bland annat att titta på:
•   det interna kvalitetsarbetet (nuläge, problemidentifiering, åtgärder).
•   samstämmigheten mellan programöversikter, kursplaner, studiehandledningar och studenters resultat. Det vill säga att det studenterna lär sig ska hänga ihop med lärandemål. Lärandemålen ska i sin tur vara relevanta för den utbildning man går.
•   examinationsuppgifter och variation i examinationsformer.
•   lärarnas kompetens.
•   innehåll och upplägg av kurser.
•   progression i utbildningarna.
•   litteratur.
•   genomströmningen av studenter. Det vill säga hur många av de studenter som faktiskt påbörjar utbildningarna genomför dem och får utbildningsbevis.
•   antagningskriterier.
•   studiernas reella omfattning och nivå i förhållande till hur de angetts.

Vi har utifrån de resurser vi har arbetat för att bygga upp en organisation och utbildningar som ska kunna gå igenom en granskning. Det återstår dock en hel del arbete och vi måste vara kloka i hur vi prioriterar vad vi ska lägga resurser på.
Vi räknar med att tillsynen kommer att uppmärksamma områden som vi behöver bli bättre inom, vilket är bra. Vi räknar också med att områden där vi håller god kvalitet får erkännande, vilket i sin tur har stor betydelse för fortsatt finansiering och ett bredare erkännande av waldorfutbildning. Detta är på längre sikt avgörande för att vi ska få behålla de särskilda behörighetsregler som nu gäller.

Caroline Bratt
Rektor, WLH

Om ett SNS-seminarium om vinster i välfärden

Vinster i välfärden, seminarium på SNS 25/11

I ett fullpackat auditorium på SNS inledde civilminister Ardalan Shekarabi ett seminarium med att citera ur professor Bo Rothsteins bok ”Vad bör staten göra?” om den sk kommunarresten, som gjorde att medborgare kunde behöva hålla sig inom en kommuns gränser i upp till ett år i väntan på operation på tillbörligt sjukhus. Detta illustrerar två saker, dels frågans räckvidd (regeringen försöker nu greppa tag om välfärdssektorn i sin helhet, dvs omkring en tredjedel av Sveriges BNP eller annorlunda uttryckt vård, skola och omsorg över huvud taget), dels frågans komplexitet (staten skall se till att välfärd finns på likvärdiga och rättvisa villkor, men utan individens perspektiv körs över, och helst inte civilsamhällets heller). I statliga välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för statens.

För skolans del är det en framtidsfråga av stora mått eftersom den inte bara handlar om vilka aktörer som i framtiden kommer att verka inom skolans område (stora koncerner, små föräldrakooperativ, idéburna verksamheter etc) utan även om hur sektorn kommer att styras. Den rödgröna regeringen är ganska överens om att spelreglerna för skolan idag bygger på marknadens spelregler, och att det inte alltid blivit så bra. I konkurrens med varandra tävlar dagens aktörer om elever, vilket i sin tur har antagits vara bra för skolan i sin helhet, eftersom konkurrensen skall skapa ett tryck på aktörerna att vara så bra skolor som möjligt. De som inte är tillräckligt bra får se sig slås ut. Ministern menade att denna modell nu nått vägs ände, eftersom de ursprungliga ambitionerna om ett mer småskaligt, pedagogiskt och idealistiskt drivet mångfaldslandskap fått se sig omsprungna av multinationella företag som istället industrialiserar, standardiserar och underordnar skolan företagslogik i syfte att skapa vinster. Kort sagt, i privata välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för företagets.

Vad man nu gör är att man tillsätter en utredning som till 2016 skall presentera åtgärder för att komma tillrätta med de negativa effekterna av marknadsstyrning inom välfärdsområdet, samtidigt som mångfalden skall värnas och professionernas autonomi skall stärkas. Den nya styrningen skall nå bortom NPM. Men inte nog med det, den skall också leda till förbättringar av välfärden över huvud taget eftersom den till skillnad från den gamla skall vara kvalitetsdrivande. Precis som i 1990- talets början saknas alltså inte ambitioner för välfärden.

De åtgärder utredningen undersöker är bl a styrning genom verksamhetsinriktade syftesparagrafer för privata aktörer, SVB- bolagsformen, golv för personaltäthet, meddelarskydd, redovisningskrav på enhetsnivå, hinder för skatteplanering, viktning av LOV till ickekommersiella aktörer och att begränsa de administrativa pålagorna för professionen. Allt detta låter ju bra, och även om det i första hand är åtgärder som riktar in sig på begränsandet av vinstintresset så finns ju åtminstone en sak som talar för att professionen kommer att uppvärderas. Man kan också tänka sig att begränsningar av vinstintresset indirekt leder till att mångfalden stärks, eftersom det helt enkelt blir lättare för icke vinstdrivna aktörer att hävda sig.

Problemet är bara att ingen, förutom ekonomen Jonas Vlachos som åtminstone hann antyda att så var fallet, tycktes villig att tala om elefanten i rummet, nämligen kvalitetsbegreppet. Det är idiotiskt att framstå som att man skulle vara emot kvalitet, men det är egentligen betydligt svårare att vara för kvalitet eftersom det är mångfacetterat, i viss mån subjektivt, öppet för tolkningar och notoriskt svårt att nagla fast. Trots det hördes krav på ”statligt framtagna, nationella och enhetliga mätinstrument” (komvuxrektor), att ”det är för abstrakt att säga att skattekronor inte får gå till vinst, man måste titta på konkreta kvalitetsindikatorer och kostnadsjämförelser” (ekonomen Henrik Jordahl, de konkreta indikatorerna ifråga var bl a kundnöjdhet med att själv få välja när man gick och lade sig på äldreboende och anställdas medvetenhetsnivå om företagets managementstruktur) och slutligen att ”det behövs mer mätning för att kunna ta tillvara på engagemang genom att belöna kompetens och bestraffa inkompetens” (Capios vd Thomas Berglund).

På grund av kvalitetens svårfångade karaktär kännetecknas kvalitetsindikatorerna med nödvändighet av ett par saker: de har en tendens att bli mer och mer detaljerade och de har en tendens att blir fler. De blir alltså styrande. Och för den som till äventyrs hade glömt det bygger NPM som styrmodell på att kvalitetsindikatorer finns till hands för att mäta måluppfyllelse. I skolans fall (nationella prov, betyg, bedömningar, skriftliga omdömen, dokumentation av måluppfyllelse etc) är de nästan exakt samstämmiga med vad som lett till att lärarprofessionen dignar under en tung administrationsbörda och upplever sin autonomi kringskuren. Dessutom har de negativa återverkningar på mångfalden.

Vilket för oss tillbaka till grundekvationen: värnandet av mångfalden, stärkandet av professionernas autonomi, kvalitetsdrivande styrning.

Det försiktigt positiva jag tar med mig från seminariet är att ministern menade att olika rättsliga konstruktioner bör gälla för olika välfärdsområden, vilket kanske skulle kunna öppna för att man också försöker hitta vad Jonas Vlachos kallade ”optimala regleringar för olika organisationsformer”.

Civilminister Shekarabi har ett skickelsedigert uppdrag framför sig: han bör förklara hur regeringens nya styrmodell blir kvalitetsdrivande och tar sig bortom NPM.

Karl Larsson,
Utbildningsansvarig på WLH

Seminarium med Tiden om ”Skolan ur krisen”

Inomhusmiljö Waldorflärarhögskolan

Den 15/10 deltog WLH med två medarbetare på ett seminarium med titeln ”Skolan ut ur krisen” arrangerat av tankesmedjan Tiden (s). En forskarantologi med samma titel släpptes i samband med seminariet, och med tanke på de skolpolitiska utfästelser som de båda nya regeringspartierna just gjort kan man väl säga att det låg en viss förväntan i luften.

Seminariet inleddes av Anne-Marie Lindgren, mångårig socialdemokratisk skolpolitiker, som började med att ställa sig frågan om skolpolitik över huvud taget var meningsfull, eftersom hon upplevde att samma frågor ställdes gång på gång. Som tur var kom hon fram till att ja, det var det. Som socialdemokrat var naturligtvis frågan om skolans roll som jämlikhetsskapare central, och också där hon pekade på problem med de senaste två decenniernas utveckling. Att skolpolitiken under Björklund lett in på en mer differentierande väg (läs gymnasiets yrkesprogram och frågan om behörighet till högre utbildning) menade hon motiverades av en ”förmodad skillnad i läsbegåvning”.

Skolan kan ju knappast ställa samma krav på alla sina elever utan att somliga riskerar att slås ut. Det är ett reellt problem eller i bästa fall en mycket stor utmaning. Men i sammanhanget bör man nog också uppmärksamma att nivån på de krav som ställs i skolan generellt sett ökar över tid snarare än att de hålls på en konstant nivå eller minskar. Om inte de resurser som ställs till skolors förfogande ökar i motsvarande grad (jag menar både reda pengar och tid) leder det också till utslagning, något som i sin tur är mycket kostsamt för samhället i sin helhet. Problemet är väl, hoppas jag i alla fall, knappast att skolor saknar ambitioner med sin verksamhet. Snarare att anslagen till skolan minskat sedan 1990- talets början. Här borde waldorfskolor kunna tjäna som ett gott exempel på vad man kan åstadkomma med ambitionsnivå trots knappa resurser; tänk bara vad som skulle kunna göras om man hade haft mer!

Seminariets intressantaste inlägg kom från PISA- medarbetaren Magnus Oskarsson, som sammanfattade några resultat från rapporten 2013. Den förklaring till de fallande kunskapsresultaten han lade mest vikt vid var det fria skolvalet. För elevernas del hänvisade han till forskningen kring kamrateffekternas betydelse för lärandet. Positiva kamrateffekter inträffar när motiverade elever ”drar med sig” omotiverade, negativa när förhållandet är tvärt om. PISA kunde också belägga att skolor med höga resultat hade lättare att rekrytera behörig personal än skolor med lägre resultat. På det sättet slår segregationen dubbelt mot eleverna. Frågan om vad som får elever och föräldrar att välja en skola före en annan ges också ett svar – i ett system där de primärt betraktas som kunder kommer de att välja baserat på rykte och skolmiljö, inte på pedagogisk kvalitet. Rykte och kvalitet kan förstås sammanfalla, men lika möjligt är det att ryktet baseras på andra faktorer som t ex elevernas socioekonomiska bakgrund eller rena fördomar om en viss skolas kultur. Konkurrensens skadeverkningar uppfattades helt tydligt som huvudproblemet, eller som Magnus Oskarsson uttryckte det: ”regnar det ute och man blir blöt när man går ut, är det sannolikt regn”.

Magnus Oskarssons förslag till åtgärder för att vända utvecklingen var förvånansvärt väl i samklang med vad man ofta hör från lärarna själva:
– sänk tonläget i debatten
– samarbeta och se till att goda exempel får fäste
– minska kontrollen och se till att system stöder och utvecklar arbetet ute på skolorna
– minska antalet betyg och prov
– stärk tilliten till lärarna som yrkesgrupp

Återstår att se vad vår nya regering gör av dessa forskningsrön – även om debatten ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med för ett par år sedan så vet ingen ännu vilka konkreta förändringar den nya regeringen kommer att genomföra.

Karl Larsson,

Utbildningsledare på WLH

NU2014 är en konferens för de som arbetar med högskolepedagogisk utbildning och utveckling. Konferensen anordnades i år av Umeå universitet, Luleå tekniska universitet, Mittuniversitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet. En av sponsorerna är Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF).

Den övergripande rubriken för årets konferens var Lärande kulturer. Under denna rubrik samlades sex mer preciserade teman: Pedagogiskt ledarskap, Utbildning 2.014, Lärares kompetens, Den lärande organisationen, Akademiska kulturer samt Kvalitet och utvärdering.

Karl Larsson och jag reste till Umeå för att delta för WLH:s räkning. Här vill jag sammanfatta något av konferensens innehåll. Det presenterades ett stort antal studier – att ta del av allt är en omöjlighet. Vi valde att fokusera på presentationer under rubrikerna Akademiska kulturer och Kvalitet och utvärdering. Det var dessutom några större gemensamma föreläsningar. Jag fokuserar här på tre av de fyra av huvudtalarnas föreläsningar.

Johan Alvfors representerade Sveriges förenade studenter (SFS). Han talade bl a om betydelsen av pedagogisk kompetens hos de som undervisar på landets högskolor och universitet. SFS önskar att det ska bli obligatoriskt med en kurs i pedagogik för högskolelärarna. Han tog också upp vad det betyder att undervisning är tillgänglig utifrån ett diskrimineringsperspektiv. Hittills har det mest gällt den fysiska miljön, men nu vill man vidga detta till att omfatta undervisningen/innehållet. Det är t ex viktigt att vara tydlig med instruktioner och att kunna dela ut förhandsmaterial.

Johan Alvfors kom in på vad det betyder att utbildningen är studentcentrerad, att sätta studentens lärande i centrum. Med det följer frågor kring vem som har ansvar för studenten och hens lärande och kunskaper. Johan Alvfors citerade Agneta Stark som har sagt att studenten måste ses som medkonstruerande i akademin. Men vad som ska vara i centrum kan diskuteras. För den som vill läsa en text där Johan Alvfors tankar problematiseras rekommenderar jag konferensdeltagaren Eddy Nehls blogg.

SFS vill också att det ska utarbetas kriterier för pedagogisk skicklighet, krav på pedagogisk portfölj och belöningssystem för pedagogisk skicklighet.

Högskolor och universitet ska ju beakta undervisningsskicklighet vid tillsättning av tjänster, men jag menar att det finns en risk med att tron på kriterier och mätbarhet gör att man missar målet. Frågan om mätbarhet och styrning var något som två av de andra huvudtalarna hade som bärande teman i sina föredrag.

Christina Segerholm (rektor vid Mittuniversitetet) talade under rubriken ”Hur lydiga ska vi vara? En analys av de senaste decenniernas nationella (kvalitets)utvärderingar av högre utbildning i Sverige”. Sven-Eric Liedmans (prof emeritus i idéhistoria) avslutande föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” anknöt väl till Segerholms föreläsning.

Christina Segerholm riktade en svidande kritik mot den ökade styrningen av universitet och högskolor. En styrning som döljer sig bakom begreppet kvalitetsarbete. Hon ifrågasatte vilka värderingar som ligger bakom kvalitetsarbetet och tog upp bland annat ekonomi, resursfördelning, New public management (NPM). Det finns en tendens att se högre utbildning som en vara som studenten köper och med det riskeras själva tanken med bildning och utbildning.

Christina Segerholm menar att man kan se en tydlig utveckling från ett mer kollegialt styre till linjestyrning. Några av de jämförelser hon gjorde var:
Kollegial samverkan contra styrning/direktiv från administration
Auktoritet/kunskap contra formell auktoritet
Kollektivt ansvar contra ökat individuellt ansvar
Sakargument contra politisk vilja
Peer-review contra expertpanel

Christina Segerholms föreläsning finns att lyssna på här.

Det finns naturligtvis många nyanser i detta, men tendensen är tydlig.
Jag menar att man kan se många likheter med utveckling som varit inom skolväsendet. Jag tycker också att jag kan se att högskola/universitet i viss mån bidragit till den utvecklingen inom skolan genom att delta i den allmänna klagosången kring svensk skola. Det har i sin tur bidragit till en ökad styrning av förskollärar/lärarutbildningar. Här finns utrymme till en viss självrannsakan, men också möjlighet till förändrat förhållningssätt och handlande.

Ett problem är att det enligt min uppfattning inte primärt handlar om skola eller högskola. Det handlar om en kunskaps- och samhällssyn som slår mot både skola och högskola och där båda dessa stora utbildningsbärare skulle kunna ta sig an dessa frågor gemensamt i mycket större utsträckning än vad som hittills varit fallet.

Sven-Eric Liedmans föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” stärker mig i min uppfattning. Han klargjorde från början att det han talade om inte handlade primärt om högskola utan om synen på kunskap, bildning och utbildning. Hur skiljer man på bildning och utbildning och hur bereder man plats för båda inom ramen för våra utbildningsinstitutioner? Mot slutet av sin föreläsning tog han upp det han ser som skolans uppgifter: att förbereda elever för en god framtida yrkesverksamhet, att utbilda goda och medvetna samhällsmedborgare samt att möjliggöra ett rikare liv. Han menade att idag har man fokus på den nog så viktiga första uppgiften, medan man har tappat bort de andra minst lika väsentliga.
Sven-Eric Liedman tog upp det han menar är Nordens enda bestående bidrag till utbildningens historia; folkbildningstanken. Den bygger på en syn där bildning alltid är öppen för ny kunskap. Där kunskapen är oändlig och genomsyrar människans tänkande, arbete och hela liv. Han avslutade sin föreläsning med orden: Kunskapens vägar är omvägar. Hans föreläsning går att ta del av här.

Sven-Eric Liedman

Förutom dessa föreläsningar var det flera presentationer som gav oss uppslag och inspiration till saker som vi måste utveckla och arbeta med på WLH. Vi blev också stärkta i att vi faktiskt arbetar med frågor som även andra högskolor och universitet kämpar med. WLH har en i jämförelse med andra förskollärar/lärarutbildningar unik koppling till och erfarenhet av praxis. Den är omätbart värdefull när vi nu arbetar med att utveckla en utbildningsinstitution i ett akademiskt sammanhang.

För oss med identitet i pedagogiken – antingen det är waldorfpedagoger eller andra pedagoger – är det påtagligt hur ämnesexperter/forskare trevar sig fram efter god pedagogik. Här är nog pedagoger villiga att hjälpa till om de får och det tas emot.

Jag slogs också av att när folk hörde var vi kom ifrån så var den generella reaktionen positiv och nyfiken. Det kommer att finnas anledning att ha kontakt med flera av dessa personer igen under åren framöver. NU2016 kommer att anordnas av lärosätena i södra Sverige. Då hoppas jag att någon utav WLH:s medarbetare inte bara kommer att lyssna utan också kommer att hålla en presentation som andra kan ta del av!

Caroline Bratt, rektor