
Ruhi Tyson, fotograf Christian Habetzeder.
Waldorfpedagogik och antroposofi: ett bildningsperspektiv
Av Ruhi Tyson
I debatten som rasat de senaste veckorna har mycket handlat om antroposofins roll i Waldorfpedagogiken. Det är beklämmande hur snabbt man kan ha till att sätta likhetstecken mellan antroposofi och regelrätt ockultism. Inte för att detta skulle vara uteslutet, Steiners antroposofi är så pass omfattande att den som har ett ockultistiskt intresse (dvs. som tycker esoterik är intressant som kunskapsområde för att man får ta del av allehanda hemligheter om världen) mycket väl kan få det tillgodosett genom den. Det är beklämmande för att detta aldrig varit en väsentlig fråga i relation till Waldorfpedagogiken, åtminstone inte så vitt jag kunnat avgöra (det saknas tyvärr akademiska studier som går på djupet med att tackla hur antroposofin har diskuterats i exempelvis waldorflärarutbildningarna genom decennierna och därför är det lite grann fritt fram att påstå allt möjligt). Jag har åtminstone för egen del haft ett relativt kontinuerligt samröre med den svenska waldorflärarutbildningen sedan 2001, först som student och så småningom som lärare, och kan tala för den. Min upplevelse var och är att antroposofin behandlades som ett språk för att kunna formulera sig kring frågor om det spirituella/andliga, det religiösa och det existentiella. Alltså en sorts bildningsperspektiv på dessa teman. Man kan förstås ändå fråga sig vad detta har i en lärarutbildning och i en skola att göra. Varför ska eleverna läsa ett sk. ”morgonspråk”? Varför ska lärarstudenter prata om människans individualitet, hennes ”jag” och dess själsliga och andliga aspekter? Varför varför varför?
Jag har sett dessa frågor uppstå på åtminstone två grunder. Den ena för att man är rädd att människor indoktrineras och man betraktar religion och andlighet som något ideologiskt, utan egentligt värde för människan (eller i bästa fall ett rent personligt värde som vi inte ska blanda oss i). Med tanke på den roll som religion och andliga rörelser emellanåt spelat i historien är det inte en helt orimlig hållning, jag tänker att man för traditionen vidare från Voltaire & co. och så länge som religionen/andligheten utövar ett socialt tvång finns också behovet av en skarp och kritisk diskussion. Här är inte vare sig Waldorfskolor eller andra skolor undantagna, men man måste då kunna visa att ett sådant tvång utövas på mer systematisk basis än enstaka anekdoter. Den andra grunden förefaller mig vara en sorts brist i den religiösa och andliga bildning som vår sekulära kultur förmedlar. Alltså att man saknar förståelse för det spirituella, för människors spirituella erfarenheter och längtan. När detta sedan förbinds med åsikten att religion, andlighet och liknande är världsåskådningsfrågor och därför helt privata angelägenheter är steget inte kort till att svepande vilja avskaffa alla verksamheter som vilar på sådan grund.
Jag menar att religiös, spirituell och existentiell bildning hör till allmänbildningen. Det hör till att man, oavsett vad man själv tänker och känner, har en sensibilitet och förmåga att sätta sig in i den andres världsbild. Att ta del av antroposofin (i den utsträckning som detta alls är relevant för läraryrket och då rör det sig i stor utsträckning om dess människobild) handlar inte om att alla lärare ska utgå från detta i undervisningen. Det handlar om att ge dem en bildningserfarenhet på ett avgörande område i livet. Jag ska ge ett exempel som inte kommer från waldorfsammanhang men som, i mina ögon, är bland de starkaste jag stött på. Det var en undersköterska som skrev detta till mig som svar på uppgiften att berätta om en viktig bildningserfarenhet i livet.
Greta
”Händelsen utspelade sig på ett äldreboende där jag fortfarande arbetar och handlar om en patient som vi hade hos oss i två år på demensavdelningen. När jag såg att patienten var i sina sista stunder så kände jag skyldighet att närvara vid hennes sida så att hon inte skulle känna sig ensam.
Greta är gammal och sjuk. Enligt läkaren har hon inte långt kvar att leva. Det enda som Greta får i sig är vätska. Hon är religiös och uppskattar andakter. När jag kommer in till henne för att ge henne vätska så ser jag att Greta är väldigt ledsen.
Jag: Hej vännen är du ledsen? Finns det något jag kan göra för dig?
Greta: Jag trodde inte jag skulle bli rädd för döden men det är jag.
Jag: Jag tror det är mänskligt att känna sig rädd för döden det gör nog de allra flesta människor. Skulle du vilja att jag läser ur bibeln åt dig? (Jag håller om Gretas händer)
Greta: Ja det skulle jag verkligen. Du är så snäll och omtänksam det har du alltid varit och det skulle verkligen glädja mig om du ville göra det. Men visst är du inte kristen?
Jag: Nej det är jag inte jag är muslim, men det spelar ingen roll, säg bara vilken sida du vill att jag ska läsa eller om det finns en speciell bön du vill att vi ska läsa tillsammans så gör jag det gärna så länge det får dig att känna dig gladare.
Greta: O lille vän du är en ängel jag känner mig redan mycket bättre och jag känner mig inte rädd länge. Gud har skickat dig till mig och jag vet att Jesus kommer att ta emot mig när jag dör och vi skall återförenas igen med våra nära och kära.
Jag och Greta kramas en lång stund sedan läser vi ur bibeln tillsammans. Plötsligt märker undersköterskan att Greta är tyst och blundar men undersköterskan fortsätter att läsa ur bibeln och håller fortfarande Gretas hand. Greta har somnat in lugnt och stilla i det ögonblicket.
För mig var det enda rätta att försöka få patienten att känna sig trygg och att patienten får ro i sin sista stund. Att fråga patienter vad de vill och vad man kan göra för dem är en självklarhet eftersom arbete inom äldrevården handlar om patientens behov både fysiskt och känslomässigt. Eftersom de på äldreboende oftast känner sig ensamma så är det extra viktigt för undersköterskor att få dem att känna sig värdiga och att de finns där för dem. En viktig aspekt är att känna till patientens bakgrund, det gör det mycket enklare att känna empati och empatisk förmåga är väldigt viktigt när man arbetar med människor. I den stunden kunde jag återkoppla till min egen kultur där det är viktigt sådana situationer att inte lämna personer ensamma.”
Det här är ett exempel på en religiöst bildad människa menar jag. En människa som använder sin religion, inte som något exkluderande utan som något inkluderande. Där det religiösa gör oss känsligare för en annans andliga behov. Men för att detta ska vara möjligt så behöver vi övervinna det främlingskap som kan råda i sådana sammanhang. Även om man känner sig som ateist behöver man kunna sätta detta åt sidan och så gott man bara kan träda in i den andres värld. Här behövs det religiös och spirituell bildning. Inte som en ideologi men som en sensibilisering inför andra. Det är helt enkelt obildat att undervisa om trosformer helt ur ett utifrån-perspektiv som om de vore någon sorts underliga djur på ett zoo. Antroposofins språk är ett sätt att närma sig det spirituella och religiösa som, så vitt jag kunnat bedöma, gör det möjligt att ur ett inifrån-perspektiv förstå alla religioner. Ett tecken på detta är också att det finns Waldorfskolor i muslimska kulturer likväl som judiska, hinduiska, buddhistiska osv.
Det spirituella fyller alltså två uppgifter här:
- Att ge lärarna en spirituell bildning som i sin tur kan leda till en religiös och syftet här är en sensibilisering i mötet med eleverna, dvs. att man blir känsligare för den enskildes behov och värdighet.
- I skolan tjänar de spirituella inslag som finns, tex. morgonspråket, att ge eleverna en motsvarande spirituell bildning. Men eftersom de inte själva valt detta aktivt så sker det med en känslighet för deras önskemål och förutsättningar. Bildning kan och får bara vara ett erbjudande aldrig något påtvingat.
En skola helt utan spirituell, religiös och existentiell bildning berövar eleverna erfarenhet av en för många människor avgörande del i livet. Det ökar främlingskapet människor emellan. Givetvis ska inte målet vara att få eleverna att tro det ena eller det andra. Det ska vara att ge dem ord för de fenomen man kan uppleva i sitt inre och att ge dem ord för det som andra upplever. På zulu är en vanlig hälsningsfras ”Sawubona” – vi ser dig, i betydelsen jag och min släkt och mina förfäder ser dig (så har man i alla fall förklarat det för mig). Att bli sedd är ett av våra mest grundläggande behov, Greta blev sedd av undersköterskan, hur ska vi kunna se varandra om vi insisterar på att vår egen blick är den enda giltiga?