
Inga kungar här.
Ger här uttryck för några korta funderingar kring läsförståelse, uthållighet och meningsfullhet i dessa #pisa-dagar…
Det är svårt att inte göra sig tankar kring olika aspekter av den debatt som blossat upp med anledning av #pisarapporten. Frågorna är många och komplexa. Jag vill här ta upp en aspekt med utgångspunkt i den sjunkande läsförståelsen och då anknyta till en konkret waldorfpedagogisk metod.
Läsförståelse – förståelse – att kunna se händelseförlopp – att kunna se sammanhang och mening – att kunna koppla ihop delar till en helhet…
När jag hör om den sjunkande läsförståelsen blir jag, liksom många andra orolig över vad det betyder för alla de barn och ungdomar som inte förstår eller kan dra slutsatser av ett händelseförlopp och vad det betyder för svårigheten att på sikt klara olika livssituationer.
Jag kopplar inte det till enbart läsförståelse och läsning. Flera av dessa ungdomar kan troligen läsa. Jag kopplar det till svårigheten att i en berättelse se och kunna återge ett händelseförlopp, svårigheten att läsa/höra mellan raderna, svårigheten att dra slutsatser av det man läst/hört.
I waldorfskolan har berättandet en central roll i undervisningen. Att berätta på ett sätt som beskriver, skapar doft och färg, fångar, väcker nyfikenhet och reflektion är en av lärarens dagliga uppgifter. Berättandet stannar inte vid lärarens berättelse. Man arbetar också med återberättande – gärna dagen efter – vad talade vi om? Vad hände? Hur kan vi förstå det? Ur den förståelsen skapar man en bild och formulerar man en text.
Man har kanske inte läst ”innehållet” – man har arbetat muntligt för att sen komma till skrivandet. Men med det har man definitivt arbetat med förståelse och man har lyft förståelsen till ett eget arbete och en egen reflektion.
Att kunna sätta det man hör och det man har omkring sig i ett större sammanhang är också en förutsättning för att uppleva meningsfullhet. Meningsfullhet bidrar i sin tur till motivation och i bästa fall en viss uthållighet. Det är att hamna i en god spiral av lärande och utveckling.
Jag tar medvetet upp ordet uthållighet därför att i samband med #pisadebatten som varit, så togs just den bristande uthålligheten hos svenska elever upp. Det var Astrid Petterson, professor i pedagogik med särskilt intresse för matematikdidaktik, som nämnde det i Aktuellt häromdagen. Hon påpekade att en del av pisaresultatet är att eleverna inte var uthålliga nog när det gällde att göra uppgifterna i matematikdelen.
Intressant var då vad som föreslogs för att komma tillrätta med problemet med bristande uthållighet i matematik; mer matematik.
Jag menar att uthållighet är något som främjas av känsla av meningsfullhet. Om jag inte kan se hur delar bildar en helhet minskar min känsla av sammanhang och meningsfullhet. Om jag inte förstår det jag läser och det jag hör så kan man ju tycka att jag borde vara mer uthållig – men sannolikheten är att jag tvärtom tappar ork och uthållighet.
Att förstå, att vara uthållig är två viktiga förmågor. Att arbeta som förskollärare och lärare är att skapa förutsättningar att utveckla dessa förmågor som har så stor betydelse för oss som människor.
Caroline Bratt
Rektor vid WLH